Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

len Baltzar Bogislaus von Platens graf. Vore det möjligt att den enkla marmorstenen icke talade nog högt att bli uppnärksammad af en efterverld, eå skulle lock hamrarnes slag från verkstäderna, mnaskinernas oerhörda buller, varfsarbearnes flitiga sågar, slussarnes brusande vatten, ångarnes oupphörliga färd öfver kaalens blåa hedersband förmå att väcka till rkänsla ett helt folk. Skönare ärestod har ldrig blifvit rest och gör också hvarje anan, om icke öfverflödig, åtminstone obevöflig af all prakt och grannlåt. All sådan blir ändå för liten för en af samla Sveas störste söner. En sådan färd som den ifrån Motala öfver len nära 7000 alnar sträckta kanalen till 3orenshults slussar, skapar sig väl knappast len rikaste fantasi. Man farlikasom genom n förtrollad lustgård, der på ömse sidor a ens väg de skiftande träden räcka hvarndra händ:rna öfver det blåa bältet. Lumniga löfdungar, yppig gröneka, det uppluppna sorlet af den bredvid slingrande Motalselfven ; allt förenar sig att hänrycka iskådaren och lockar honom att glömma sig Ivar. En särskild muntration bestods geiom anblicken af en tre, fyra pojkar, hvilka barfota och med rockskört så länga att de yeste hälarne, sprungo vid sidan at fartyset, alltemellanåt afbrytande sitt lopp för tt i ett nu stå på bufvudet och göra med ,enen de underbaraste krumbugter i luften, inder det rockskörten slogö samman öfver leras borstlika hufvuden. De liknade isin pp: och nedvända ställning brandgula lilor med rörliga pistiller och belönades för ina konster, som dock väl omöjligt kunna äknas till de sköna, med i papper invirade lantar, :slungade från fartyget. (Slutet följer.)