Aftonbladet – 10 oktober 1867, sida 3

ig Magnus, framlefde sin sorgliga ungdem, tändigt lyssnande till den lockande uppenvarelsen af en sjöjungfru, som, vaggande vå Wetterns genomskinliga vågor, vinkade onom sä länge och så kärleksfullt, tills han rån slottsfönstret störtade sig ned för att la i henves famn, Vidare var det här som hertig Johan, Sisiemunds halforor, framsläpade år af sitt lyckliga äktenskap med Carl den IX:s svaginta dotter Maria Elisabeth. Det var tyst på borggården. En sakta ind drog deröfver och nedböjde det friska räset, som sköt upp der och hvar i remkor och mellan stenarne. Så har jag månen gång setat på en kyrkogård vid en unlangömd grafkulle och sett huru vinden ysst dess späda grönska och ungefär samma sänsla har rört sig i min själ. In i slottet ille jag icke gå; du tror måhända jag frukade att se någon dimmig vålnvad från foriom uppstiga? Visst icke; jag skulle nästan nskat det; men hvad jag fruktade att se, ar — spanmälsbögarne! O prosä, du trindskalliga, genomtråkiga, redmunta — när skall du upphöra att resera verlden? Det fordna klostret, der Brigittas kanonierade qvarlefvor förvarades, och der den dlaste qvinna i Norden — drottning Phiippa — lefvat och lidit, är nu en tillflykts rt för varelser, dem olyckor och bärjande assioner beröfvat deras förnuft. Gälla och esa skra:t, sönderelitande rop ljuda nu der ordotm tysta suckar och tårar blandade sig ned klosterklockans kallelse till bön och ndakt. Evig vexling och dock ett evigt nahanda! Min ande frös i minnets tempelårdar, och äfven sedan jag kom derifrän ch ut i det varma solskenet, förmädde detta cke ens lifva min yttre menniska.