Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

bad oss damer maka ät oss, var det med en min och en ton gom om han velat be 0838 draga så långt vägen räckte?. Men icke menade han något illa me.d det. Han satte sig bara öfver lifvets fernissa och höll sig till det ärliga svenska becket, och detta klädde hozom också vida bättre. Aldst var han ombord af hela besättningen, väderbiten som ett gammalt sjömärke, vresig som en pil, men tvärsäker, pålitlig, trofast — en hederlig gammal becktröja, Gud signe gubben! Jag såg tusen förger hellre på hans tvära fysionomi än på hela den öfriga besättningens — må den förlåta mig denna par. tiskhet. Jag har dessutom, oss emellan sagdt, icke det ringaste hopp om att ha gjort någon gorts intryck på gubben, ty om han någon gäng bemärkte mig, var det derför att jag satt i vägen. Min känsla är väl således fullkomligt obesvarad, men ej mindre varektig för det. Ännu en god stund sedan fartyget passerat dessa ochi ett par andra fyrar dertill, sutto vi uppe. Sedan ivskeppade vi 0ss på drömmarnes haf, seglande ännu en gång mellan doftande, löfskogbekransade siränder, öfver klara vågor, vid hvilkas yttersta rand medeltidsborgar och slott döko upp ur djupet, eller höga majestätiska bergforms.tioner reste sig mot skyn. (Forts, följer.)