Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

lika bafejungfrur, värnade genom den pelsrgård, som bildas af de lodräta, klufna klippväggarne sjelfva. Deras hjessor kransas af en väldig skog af åtskilliga trädslag, och som ädelstenar i dessa kransar lära finnas flera — jag tror ett par och tjugu — mindre sjöar. BSannerligen; vårt land har så mönga undrendsvärdt sköna taflor att framvisa, att man gör väl i att i första hand betrakta dem, innan man fiket spejar efter utlandets. Innan man vet ordet af är man vid den lilla täcka staden Wenersborg, som grönskande och leende badar sin hvita fot i Wenerns böljor. Det är någonting af solstråle, någonting af slängkyss i dess fysionomi. Och dock har den genomgått mycket i sina dagar: Krigets och eldens härjningar ha jemnat den med jorden; men den har samlat sin kraft och rest sig igen, och numera finnes icke ens ett ärr som påminner om det förflutna. Kommer så Kinnekulle, com, i motsats till åtskilliga andra jordens storheter, lär vinna vid att betraktas på nära håll. Det är en hel liten verld för sig. Dess grönskande, af äkrar, ängar och skogsdungar beklädda, sluttningar lära prydas af menniskoboningar ; underliga grottor inbjuda forskaren till hvila och svalka, och utsigten från bergets topp skall vara öfverraskande skön. Det är blott skada att man nödgas beundra allt på ett sådant vördnadsfullt afstånd. Om jag vore rik, skulle jag i sällskap med ett par goda vänner företaga en kanalresa, som räckte ett par, tre månader; jag ville vid somliga ställen af vägen dröja veckor; vid andra dagar, för att hafva allt detta herrliga inprägladt i min själ och sedan i minnets högtidsstunder frossa deraf. Och sä händer det otroliga, det förarg