Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

nen, för att rädda honom från att omkomma vågorna, måste surra fast honom vid kabyssen lovart, der han efter en kort stund afled, hvar efter hans döda kropp, som man ville hafva med sig till land, ifall sådant kunde låta sig göra fastsurrades å fartyget. Man beslöt nu att vänds och försöka inkomma till Umeå eller Nordma ling. Sjön blef allt högre och högre och bort slet bredfocken samt allting å däcket, hvarvid liket efter den aflidne mannen jemte den spira, vid hvilken det var fastsurradt, bortfördes af vå. gen. På middagen den 3 kom en brigg i sigte och nu hissades nödflagg: men antingen sjön gick för hög för att briggen skulle kunna närma sig eller att det nödställda fartyget ej af den samma observerades — den fortsatte sin kurs och försvann tillika med hoppet om räddning i mån som aftonen nalkades. HElter en fasansfull natt, utan en droppa vatten att läska gommen med, utan en brödbit eller något annat ätbart att stilla hungern med, utan det ringaste skydd mot de alltjemt öfverspolande siöarne, sågo de tre männen dagsljuset åter frambryta. Med svigtadt storsegel ech stagfock fortsattes färden, visserligen efter kompass, men utan sjökort, som bortolats af sjön, tills fram på eftermiddagen, då inden plötsligt sprang om på nordlig och nordvest och rasade med näs ännu större häftighet än förut, hvarjemte sjöarne blefvo krabbare och kortare samt kölden skarpare. Hoppet att kunna nå något land, som nyss förut närdes af de stackars menniskorna, var nu helt och hållet försvunnet. Man möste åter vända; ty att kryssa var omöjligt, sedan det visat sig att fartyget, som alltjemt öfverspolades, vägrade att gå öfver stag. Mörkret inbröt ånyo och utåt hafvet måste färden styras, alltjemt under brottande med de rasande elementerna, som ej gåfvo hvarken sig sjelfva eller färtygets besättning ett ögonblicks hvila. Utmattade af ansträngning och, hunger leåo de olyckliga en brännande törst. Åter gjordes ett försök i kajutan att finna något att stilla hungern med, då de till sin stora glädje påträffade en kruka med lingon, af hvilka de åto och som för ögonblicket något släckte den olidliga törsten. Den 5 frampå förmiddagen, efter trenne dygns försakelser af mat och dryck samt nästan stelnade af köld, kom fyrskeppet Grundkallen i sigte och åter sattes nödflaggen till. Denna observerades nästan ögonblickligt af den för sin vaksamhet och raskhet af så många nödställda skåppsbrutna högt lofordade befälhafvaren på letta fyrskepp, kapten J. A. Råberg, som genast utsände en bemannad båt, inbergade till tyrskeppet den ramponerade farkosten och upptog le nära döende skeppsbrutna, hvilka han försåg med torra kläder, mat och dryck samt skötte om lem på bästa sätt. Efter att under ett dygn på fyrskeppet hafva återhemtat sig och sedan de af capten Råberg erhållit något proviant och ett kärl vatten med sig, begåfvo sig kapten Nilsson och hans besättningskarl samt den medföljande nglingen åter på väg söderut på sitt illa tilltysade och i marvatten flytande fartyg. Vinden, om ännu stod nordlig, hade bedarrat och sjösången var mindre. Det lyckades nu kapten Nilsson att komma in i Öregrunds skärgård. warefter resan fortsattes hit till Stockholm. I öndags afton uppkom fartyget på strömmen, vogseradt af en ångslup, som påträffat detsamma skärgården. Emellertid har den outtröttliga beeättninsen sedandeses varit k af svullnader iarnar och ben, en f ingningear ch köld. Kupten Nilsson, som är boende vär i hufvudstaden, har hustru och sex barn. lan ver i mycket små omständigheter förut, nen har, utom en kaneke för alltid förload helsa, blifvit ännu fattigare derigenom tt en stor del saker, gom han köpt för att är eller i Libeck etytira, under resan gätt örlorade. Om någon skulle vilja gifva en fattige sjömannen och familjefadren en kärf, så emottages den med tacksamhet af keppsmäkieren C. D. Nordström, hvars ontor är i huget n:r 12 vid Skeppsbron ch som om den fattiga familjen lemnar ärmare underrättelser.