Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 3

lar, som på jorden aldrig innehaft lägre grad än den af löjtnant, Så tror jag, förvisso — hvad tror du? — Ifrån allt detta småsinnade, bråkiga, intogos våra sinnen af en helt annan käasla då vi närmade oss Trollhätten. Fartyget skulle passera, jag vet icke hur många slussar, för att hinna om det väldiga vattenfallet, och de flesta passagerarne gingo af och vandrade, företrädda af kaptenen, vid sidan af det djupa, i klippan sprängda, treppformiga svalg, som nämnes sluss, och som på väldiga armar bär det längtande skeppet ut i det fria igen. O, med hvilken häpnad föll icke min blick ned i den fuktiga kolsvarta grafven, eom inom några minuter skulle fyllas efterhand af den påtröngande vatteomassan och så, bit för bit framsläppa den frustande ångaren! En så. dan tanke har icke menniskan af sig sjelf: gudar hafva ingifvit henne den. Sällskapets samtal afstannade mer och, mer, allt eftersom det dofva, mäktiga bruset af Trollhättan lät sig förnimma. BSlutligen tystnede hvarje mensklig stämma vid anblicken af denra naturföreteelse, den sublimaste, mest storartade som kan möta ett menskligt öga. Fåfängt skulle man försöka skildra med ord det intryck man bär erfar: det i sanving trolska, gripande, förfäran. de... man tycker sig höra Gud sjelf omedelbarligen tala till oss, mean vill falla ned och tillbedja i känslan af hans makt och gin egen ringhet; man erfar ett innerligt behof att tillstå sin litenhet, sin vanmakt. I vilda yrende ringar bryter den oerhörda vattenmassan fram nr sin trånga klippbädd, etänker hon i höjden sina geoomskinliga perlkaskader, som likt silfverglitter blänka på trädens blad vid fallets bräddar. Bortät, bortåt ständigt i