Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

BYN BEAND BERGEN 7). Roman af miss Thaekeray. Öfveraättning från engelskan. Vigselakten förrättades så skyndsamt som möjligt, men Catherine snyftade långt innan den var slutad. Martbe var den enda, som var minst upprörd. Hon tänkte på den tid då hvarken brudvigsel eller grafningsakt, utan något midt emellan begge skulle lägas öfver henne. Reine försökte att lugna och tysta barnen, som voro ängsliga och ledsna. Toto sade att han ville fara hem, han var rädd och började gråta, och slutligen tog Reine henom med sig ut i kyrkans portik. Butler, som alltid tycktes veta hvar hon var, följde henne i nästa minut. De stodo båda i den gamla stolta portiken, hvars stenornamenter och sirater aftecknade sig mot den blå luften — helgon och blommor, fantastiska mönster, kransar, flygande fäglar, bågar byggda öfver bågar, förtjusande rikedom och älskvärdt slöseri med olika prydnader, blekta och brynta af århundraden som flytt sedan det stolta tornet byggdes och de präktiga portarne ditsattes, Dick tänkte att han kunde vara väl belåten med att stå der med Reine, likt de andra stenhelgonen och se sekler fly, och slägten komma och gå. Reine sysselsatte sig under tiden med att besvara Tötos otåliga frågor; hennes sjal hade halkat ned på skuldrorna, den ena handen höll hon öfver ögonen (det var en 4) Se A. B, n:r 193—195, 197—204, 204—207, 2A11—213, 17, 219, 223—226, 228, 229, 231—233,