Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

Hon är ju rik, i alla fall; det böra de väl gilla?, tänkte Dick med icke så liten bitterhet. ?Jag får en svår tid att genomgå, men det kan icke bjelpas.? Han skulle arbeta flitigt och förvurfva sig en oberoende ställning först, och sedan trotsa den annalkonde stormen. Visserligen hade Reine nog för dem båda; men att emottaga allt af henne var en omöjlighet, och det hade hon sjelf erkänt en gång, då hon sade honom huru rik hon var. Nu, då Reine kände honom bättre, då en viss verldserfarenhet kommit henne till del, förstod hon också bättre skilnaden emellan bådas samhällsställning. Dick var ej länre den fattige konstnären, som eftersträfvade den rika arrendatorskans hand, hvilken så ifrigt och med så stor begärlighet söktes vf alla obetydliga ståndspersoner och små ;odsegare i trakten. Hon förstod bättre aftändet mellan honom och henne; hon börade se det svalg hon måste öfverstiga, sårida hon ej ville omedvetet plåga och stöta wonom bort vid hvarje steg. Han kunde ej komma till henne, som hon först hade trott ; won måste gå till honom. Men ibland sjönk iennes mod. Detta lättjefulla, flärdfulla, rokiga, oroliga grannlåtslif, der allt var ken och så föga verklighet, hade ej det ninsta lockande för henne. Hon föreställde ig ibland huru hon skulle spela piano och icka takten, och då och då fläkta med äsduken för att svalka sig, och när hon änkte så, brast hon ofta i ett klingande kratt. Hennes begrepp om sällskapslifvet oro temligen sväfvande, och Dick hade tt göra begripligt för henne allt detta, som an var så van vid. (Forts. följer.)