Aftonbladet – 9 oktober 1867, sida 2

var också der. Grefvinnan steg upp deri, nickande och helsande till höger och venster, ätföljd af Martbe och barnbarnen och lilla Toto, som. skulle tillbringa ett par dagar på slottet och sedan vistas hos sin mormoder, tilldess hans far och hans nya mor komme hem. Grefvinnan kände alla menniskor i Petitport och frögade efter en hel mängd af de närvarande, hvilkas dopnamn bon nådigt påminde sig. ?Jean, der är den der hederlige Casimir?, sade hon och pekade på en enögd karl af obehagligt utseende. Ropa honom hit. Huru mår ni, och huru är det med er stackars hustru? Ah, jag glömde att ni icke är vift. Huru mår ni sjelf? Kör Jourdsin. Baptiste, svep min pelskappa om herr Toto; jo, mitt barn, det måste ske; jag skulle allrig kunna förlåta mig om du förkylde dig nu, när din pappa är borta. Bry dig ej om att du är litet för varm — det gör insenting. Och så bar det af med den grefliga vag: ren med den stackars Toto vära att qväfvas och fåfängt sträfvande att få pelskappan bort från ansigtet. Under tiden hede Dick följt Reine till ennes vagn och hjelpt henne upp deri med å vördnadsfull artighet: som om hon varit n bertiginna och stigit upp i en förgylld alesch. Hon rodnade, nickade farväl och örde straxt derifrån; Butler gick tillbaka ill sin kusin, grefve Jean, som högst förrånad betraktade allt detta. Kom nu, min don Quixote, sade Jean, i let han gick ned från platformen vid staionen. Det var skymning och stilla lugnt. De ingo båda en stund alldeles tysta. Från varje tufva, ur hvarje buske hördes syrornas säng. Ett par arbetare gingo med