Aftonbladet – 8 oktober 1867, sida 3

. karakteriseras som ett förnekande af sar I bandet mellan tid och evighet.? Till sin heter det: ?Det gäller ej konkordatet, d gäller den katolska religionen; dock det gä ler ej endest den kstoleka religionen, d gäller kristendomen ... Utom Italien ges d intet land der mensklighetens heligaste eg delar så oförsynt och till en sådan gre Itrampas under fötterna. Lagen har blifv vanmäktig ... Dagens stämmor (naturligtv i pressen) andas fiendskap mot kyrkan oc kristendomen.? De tjugufem finna dock e tröst i att de som låta begagna sig till ver tyg härvid till minsta antalet äro kristnt och änpna mindre katoliker. ?Men de m vara hur högröstade som helst, äro de doc blott en liten bråkdel af befolkningen, oc med konkordatet representerar man folket sanna Önskningar och intressen.? Man motser med spänd väntan det sve kejsaren skall gifva på denna adress. Son säkert förljudes emellertid att hr von Beus från Ischl medfört de af kejsaren under tecknade instruktionerna för hr von Hib ner, som åter beger sig till Rom för at återupptaga underhandlingarne om en revi sion af konkordatet. Sedan Herbst och Kaiserfeld misslyckat att sammanföra de liberala fraktionerna til ett helt i den af dem stiftade klubben, ha ett nytt försök gjorts af Berger, hvars pro ram blifvit antaget af 24 ledamöter son örenat sig till en klubb, under benämning ?yvensterns klubb?. Af de mera framståen de representanterna räknar denna klubt bland sina ledamöter: Berger, Brestl, Kai: serfeld, Kuranda, Mihlfeld, Rechbauer. Schindler, Winterstcin. Venstern synes så: ledes utgöra en koalition mellan de afgjordi liberala och de principiella motståndarne till en förlikning med Ungern. Ledaren för den polska fraktionen dr Ziemialkowski har offentliggjort ett program som behandlar såväl Österrikes inre ställ. ning som dess utrikes politik. Frisinnade institutioner och lika rätt för alla nationsliteter framhållas der som grundpelaren för Österrikes nybyggnad. Som Österrikes naturliga fiender nämnas Ryssland och Preussen; och en allians med vestmakterna vore derför för Österrike en nödvändighet. Kejsaren kommer sannolikt d-n 20 dennes att enträda sin resa till Paris. Kejsarinnan, kom befinner sig i bafvande tillstånd, föler honom ej. ITALIEN. Flere italienska tidningar ha berättat, att 21 romerska flyktingar blifvit af den itolienska regeringen utlemnade till de påfliga ruktoriteterna. — Riforma var den första, som framdrog saken, och ehuru de officiösa idningarne förnekade detta faktum, vidhöler Riforma riktigheten af sin framställning ch stödjer den på en skrifvelse från depueranden Nicotera och en i Movimento inörd protest från de romerska emigranterna Genua. Denna protest har följande lylelse: ?Underteckoade romerske flyktingar niägga en liflig protest mot den italienska egeringens oerhörda åtgärd att utlemna 21 omerske flyktingar, deribland 5 desertörer, ill den påtliga regeringen. Vi vädja ef jenna anledning till folkrepresentationen, å det att en dom efter förtjenst må fällas fver en handling, som saknar ein like bland et mest barbariska tyrannis skändligheter. renua den 28 Sept.? De officiella tidninarne å sin sida förklara saken på följande ätt: Flyktingsrne uppehöllo sig i Piacenza ch utmärkte sig just icke genom det bäa uppförande. De begärde flere gånger 08 stadens myndigheter tillstånd att återända till Rom. Man gjorde emellertid svågheter dervid och föreställde dem, att de tsatte sig för stränga åtgärder, derest de erkligen voro romerska flyktingar. De örklarade derpå, att de icke voro tlyktingar ch att de ingenting hade att frukta från olisens sida. Detta försäkrade de i en rifslig förklaring och fingo nu pass och 5 fres i respenningar. De hoppades utan vifvel, att en revolution utbrutit i Rom, tt de skulle träffa Garibaldi der, och att e icke längre hade något att frukta aföterheten. Vid gränsen erhöllo de åter föreällningar, men de lyssnade icke dertill. å regeringen fick underrättelse om attnåa romare stodo i begrepp att öfverskrida vänsen, sände hon ett tel. gram till de näraste myndigheterna. Men då en mängd legram dogligen sändes till gränsen, kom 2 för sent, och sålunda skedde, att flykogarne blefvo utlemnade.