Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 3

allt detta så anmärkningsvärdt och tror väl att jag blifvit solblind af det ?tindrande guld?. Ack nej, min vän, visst icke; men saken är den, att då folk, vare sig genom rikedom, rang eller andra jordiska företräden, kommit högt upp på ärans trappa, finner jag det dubbelt aktningsvärdt om de derstädes icke tappa hufvudet. Det är lätt fon minsann, och sedan är det icke så ätt att finna reda på det igen och att få det att passa. Det var bara detta jag ville ha sagdt, och nu skall jag lemna penningfurstarnpe i ro, sedan jag först nämnt en liten händelse ombord, som rörde sig kring dem, eller rättare sägdt kring deras ?herrär betjenter?. Seken var den, att kapten, för att und vika trängseln i salongen — båten var öf. verfylld af passagerare — och för att låta alla njuta af det herrliga vädret, låtit duka på däck, ett ganska lyckadt arrangement, enligt allas påstående. Så många som kunde få rum — och jag tro: de rymdes alla, om jag minnes rätt — slogo sig ned hvar det bäst kunde bära till, och vid nedersta ändan af bordet — betjenterna. Vid den öfra bade keptea sin plats och som jag satt helt nära honom, kunde jag till min omäiliga förvåning åskåda huruledes en kongl. svensk kam marherre och en vältödd simpel? adels dam, blossande af förtrytelse, kommo upp till kapten och frågade om det var hans mening, att de, de skulle sitta till bords med betjenter. Ha de uppfört sig illa?? frågade kapten lugnt. ?Min Gud, är det då ej vog att de äro betjecter?? frågade koammarherren, och kan verkligen kapten vilja... (Forts. följer.)