Aftonbladet – 7 oktober 1867, sida 3

bord hade ett par högst märkliga personer: två unga baroner von Rotschild. Gud må veta hur många millioner hvar och en af dem representerade, men nog lär det räcka till för dem, alltid. Det vär roligt att se huru alla andra passagerare — ag inbegripen — sneglade på dem. Man vill naturligtvis se huru sådana pennvingfurstar se ut, om de förhäfva sig, om de äro klädda som annat folk, om de äta hvad andra äta, etc. etc. Sanmnerligen, vet du, voro de riktigt hyggliga! Enkelt kläddr, icke det ringaste vräkiga, och beieddö sig från början till slut som vanligt, hederligt fölk. De sågo båda anska bra och särdeles intelligenta ut, och en ena hade starkt utpräglade judiska drag. Hvad som förvånade mig och gjorde ett be Kagligt intryck var, att de, långt ifrån att synas det ringaste blaserade, tvärtom med största intresse betraktade allt hvad märkvärdigt eller vackert vägen erbjöd, och, den ene, genast aftecknade det i sitt album. Det enda som i yttre måtto skilde dem från de andra ombord, var att de till sin uppassning hede icke mindre än tre betjenter, hvaraf den ene tjenstgjorde som tolk, eller kanske ensamt var dew Jag veticke bvilket, men haå sällskapade alltid med de aodra bådal Och hvilka betjenter sedan! En af våra hederliga sveaska skulie få dåndimpen vid en sådan syn. Riktiga gentlemen i sätt och klädsel; hatt och handskar, lektyr till vägens förkortande och befriade från att mot siva herrar iakttaga den slafviska vördnad, hvartill våra äro förpligtigade. Icke en gång såg jag dem lyfta på hatten då de tilltalade sina herrar, om hvilka de gingo: än till höger, än till venster, alltsom det kunde bära sig. Du förvånar dig väl öfver att jag finner