Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

Salzburg har jag uttalat i mitt cirkulär af de 7 Sept., och hvarken jag eller någon annan för nuftig menniska har trott på den praktiska möj ligheten af en österrikisk-fransk allians eller a en sådan befarat några vådor för Preussen. Öster rike kan icke vara Frankrikes bundsförvand mot Tyskland. Det tyska elementet är det ce ment, som sammanhåller den stora österrikisk: statsbyggnaden. Vi önska Österrike allt god och hoppas få se det åter uppbygga sin mak kring en intelligent, fri tysk kärna. Jag önska för min del ingenting högre än att Preusser kunde sluta ett fast förbund med en konstitutio nel konung af Ungern, som i egenskap af Öster rikes kejsare lemnar det tyska elementet frit spelrum i de öfriga provinserna. Om Salzburg var ett franskt nederlag, såsom vissa illvilliga velat påstå, så kunde det icke heller bekymra oss. Med ett ord: det saknade i våra ögon all politisk betydelse.? Beträffande ett österländskt krig sade h. exc. bestämdt: Jag tror icke derpå. Man känner i allmänhet icke Rysslands verkliga ställning, men det gör jag. Ryssland har visserligen sina lystnader åt Turkiet och skulle kanske äfven gerna göra dem gällande, men kan det icke annat än i stor skala. Dess ställning omöjliggör alla halfmessyrer, och det är faktiskt icke i stånd att börja ett långt, kostsamt krig. Ryssland har en stor framtid för sig, det har anlag för en styrka, vida öfverträffande hvarje annat kejsareeller konungarikes. Det är okufligt, men det lider, såsom understundom starka och friska personer, af opasslighet. Om en sådan person blott ville lägga sig och vara i stillhet ett par dagar, skulle hans ursprungliga kraftfullhet segra ölver sjukdomen och låta honom åter uppstiga fullt återställd. Men om han, opasslig som han är, envisas att gå uppe och stöka och äfven som vanligt sköta sina göromål utomhus, skall sannolikt hans illamående förvärras och kan lätt blifva en ganska allvarsam sjukdom. Två eller re dagar i en menniskas lif äro tjugu eller treio år i en nations. I afseende på de nya preussiska provinsernas ssimilering med stamlandet och deras slutliga rsoning med sitt öde tycktes grefve Bismarck ysa de bästa förhoppningar. ?I Hannover, annärkte han, göra vi så goda framsteg, som ti vågonsin kunna önska. Provinsens intelligenta ch kommersiella elementer äro på vår sida, blott idderskapet och det förra hofvets anhängare mot oss. Konungen har sändt dem en dugtig, edbar man till guvernör, och provinslandtda-: sen, hvars majoritet är Preussen tillgifven; har yss blifvit öppnad. Frankfurt har hittills af ner än ett skäl varit något styfmoderligt be. andladt, men jag har gifvit frankfurtarne mitt rd, att deras undantagsställning skall upphöra, ch det skall jag hålla. Preussen har många ligter att uppfylla, men såsom arfving af lagigen ingångna förbindelser till nyligen införlifade provinser och städer skall det först och rämst ärligen infria dem.? Hans exc. tycktes hysa mycket intresse för xpeditionen till Abyssinien och språkade med nig en lång stund om detta ämne. En anmärking, som han dervid gjorde, syntes mig särdeles lok. Jag hade nemligen anmärkt, att vi trolien finge offra många, många menniskolif, innan sretaget kunde bringas till ett önskligt slut. Då är jag af annan åsigt, sade han; I kunnen ch måsten offra penningar, men tro mig, ju vera penningar, desto mindre menniskolif.