Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

i förening med den herrligaste utsigt åt sjön och den skugga de höga hängbjörkarne kasta öfver strandens mossiga, nyckfullt gruperade stenar, gör denna plats till den mest förtjusande vistelseort. Och denna Öresjö, sedan! Egande mycken likhet med den förut nämda Wiaresjön, utmärker sig dock denna för ett blidare behag. Hvilka lummiga udder der skjuta ut öfverallt; bildande tysta; hemlighetsfulla vikar, kyssta af de långa, hängande grenarne der ofvanför! Och under dessa strandens täta löfmassor, hvilket dunkel, hvilket tilldragande, outgrundligt behag! Det är en hel liten trollverld, som, om mäån nalkas, flyr upp åt den mossiga, stenbundna höjden, skyndande in mellan ormbunkarnes breda blad, eller döljande sig bakom någon ärrig trädstam, skrattande ljudlöst åt det vanmäktiga försöket af menniskobarn att vilja fånga det ofattliga. Vid ena stranden af Öresjö, högt upp mellån träd och buskar, ligger den romantiska Gyltas grotta?, hvilken, som bekant är, lemnat ämne till romanen af samma namn. Att se Fiskartorpet vid dagsljus är mycket vackert, att se det vid månsken är hänförande. Man blir med eller mot sin vilja helt svärmisk och drömmer sig tillbaka till de för evigt flydda sexton åren, då man väl ändå njöt mest af allting skönt, emedan hfvets morgondröm ännu varade. Man vaknar ur den drömmen en dag, och man njuter då äfven, men bestämdt mindre, derför att man nu tänker öfver hvad man nvjuter. Prat! säger du i din praktiska vishet — det der begriper jag icke. Nej, nej, min vän, kan väl vara; men jag känner det jag!?