Aftonbladet – 5 oktober 1867, sida 3

slutligen nästan instängd af de skönaste strandpartier man kan tänka sig. Ett litet fall spelar i förgrunden. För öfrigt ligger den lilla viken der som en blank sköld, i hvilken spegla sig hängbjörkens gröna lockar, rönndrufvans yppiga klasar; almeng mörka krons och de tysta, begrundande alarne. Lodräta, nakna klippvägger genombryta der och hvar löfmassorna och den stillhet som här råder känns så välgörande för själen. Man blickar i det djupa vattnet, som tyckes skänka betraktaren ett vemodigt leende till gengåfva; man ser upp ät de mjuka trädmassoroa der ofvanför; de nicka, de vinka, de sträcka sina. armar så vänligt och inbjudande; Man blir så välkommen och så välkomnad i denna Jilla tysta vrå af naturen; bära man har sinne lör alt se det. Det är så svårt att slita sig derifrån; man ville drömma bort dagar på ett sådant ställe. Men vidare måste man. Hvad gör man då? Man tar bilden med sig i sitt hjerta och bär den som en skön, ömtåljj blomma till minvets altare; men ötverflyttad derifrän och satt i verklighetens lervas blekna färgerna, hoprulla gig bladen) böjer Big kronan, och man frågar sig sjelf med undran: ?Skall detta vara den praktros, som gladde mitt öga?? Ännu ett tredje ställe måste. jag nämna bland de måbvga vackra, och det är det s. k. ?Fiskartorpet, en liten på en holme i den täcka Öresjö belägen villa, der vi tillbringat en särdeles augenäm dag hos den gästvänlige egaren. Sjelfva holmen ber förut varit endast ett stenrös, genombrutet af nä. gra resliga träd, hvilka nu förvånade blicka ned på den förvandling platsen undergått. Slingrande gångstigar, grönskande små höjder, yppiga buskager, blommande rabatter, en täck liten köksträdgård, ee der hvad som