Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

MA sta stråle kysser jungfruns panna, innan hon blickar ned i dalen, och väcker de slum: rande der till lif och verksamhet. För att riktigt njuta af Borås skönhet, bör man beskåda den från altanen på Anneluvd, en landtegendom, belägen på en staden dominerande höjd. Blomstrande och ödmjuk, som en ung dotter hvilar den då vid foten af de väldiga trädbeklädda bergsyjderna, som likt trogna faderliga väktare slå en ring omkring den för att värna den från förderf; Och trygg i sin borg räcker också dottren mot himlen sin rundade arm — det vackra kyrktornet — såsom till bön och åkallan. Klockorna klinga, det är söndag. Höjderna återge det rena ljudet; en sakta vind susar morgonfrisk i de lummiga kronorna; en och annan fågel qvittrar om sin sällhet, om sin kärleks korta sommardag; de främsta bergshöjderna äro gröna som det leende hoppet; de fjermare blå som blicken ur ett trofast öga. Vackra små villor ligga vid kullirnas fot och drömma, och se der bögt uppåt berget kröker sig en liten smal gångstig ... kan du skilja ditt ö:a derifråa? Den lilla gångstigen är som en tanke: den bugtar hit, den bugtar dit... hvad håller honom stundom qvar ett ögonblick? Kanhända en buske med vilda rosor — kanhända en liten koloni af myror, kanhända en vanlig stötesten?. Men han kommer alltjemt fram igen — der spårar du honom på nytt... han sträfvar mot höjden, den lilla, fast det går på mån.a små bivägar, men det går dock. Se der allra högst uppe försvinner han bland träd och buskar för att Ä den andra sidan gå vidare, ständigt vidare! Jag älskar den lilla gångstigen, vet du! Hvar morgon harjag tyst inom mig sjelf helsat honom då jag trädt ut på balkongen; hvar afton nickat honom ett vänligt farväl.