Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

Somliga vackra, andra fula; de festa litet af hvardera; eu det rika och fruktbärande, andra — ochkbland dem Fahlbygden? — flacka, ödsliga, ledsamma. Förresten: hvad ser man då man skenar öfver dem allesam. mans? Det enda jag vet; är att mina ögon aldrig skådat maken till de s. k. svältorna i Westergötland. Något hopplösare, mera till döden utpinadt kan man ej tänka sig.? Så mycket angenämare afbrött gör det emellertid när man närmar sig Borås, denna förtalade skönhet, som det skall bli mig en riktig njutning att få säga om allt hvad godt och vackert — elier med andra ord allt hvad sannt — jag vet. Boiås är Westergötlands bjertblad, så till vida att det är beläget ungefär midt i provinsen. Och ett litet vackert bjertblad är det, friskt och grönt och daggbestänkt af några droppar från Wiskeån, som flyter der förbi. Nu ser jag hur ditt alltför trogna barndomsråinne repeterar för dig: Borås uppstod i en ofruktbar men vacker bergstrakt, med 2500 invånare, som drifva betydlig handel kring riket med de s. k. Westgöta-varorna.? Straxt ser du en knalle i hvarje hörn, ridande på alten för att börja sin vandring kring riket och krökande sin breda rygg under alla de tugstycken och dykar?, som skola hänrycka jäntorna i andra provinser. Du ser galet, v.in vän. Andra tider, an. dra seder. Knällarne rida numera endast omkring i din Hjernå,stdänr de längesedan lemnat Borås... Den vackra staden ligger der nere i dalen som en yppig bukett, ditkastad af bergkungens dotter, kon som om morgnarna roar sig med att från bergtopparnes tallkrönta tinnar rulla dimmoörna nedåt djupet för att sedan klappa i de hvita händerna då solen går fram och med sin för