Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

öfver dess skönhet — reflexioner i allmänhet syntes ej besvära honom — men han kände ett visst outredt behag i ätt låta ögat hvila på desba täthvälfda Iöfdungar, dessa skimrande små insjöar, dessa blommande ängar, gom hastigt skymtade förbi. Alla sådana föremål voro ju för honom barndomsvänner, och att känna sig vara i desses närhet gör ett vekt sinne godt, äfven om man ej meddelar sig med dem. Hustrun äter, när hon först omsett hela familjen, tog fram — sin stickstrumpa och arbetade af hjertans lust. — Prosaiska natur! skall du kanhända utropa. Javäl! men hade det då varit bättre om båda gått igenom verlden poetiska och — barbenta? Dessutom, hvem vet hvad den raska qvinnan tänkte der hon satt och lät maskorna ila undan lika bastigt under sina fingrar som träden skymtade förbi Olas ögon? Kanske saknade äfven hon på sitt sätt, fast både hennes kraftigare natur och medvetandet af att hon alltid var den som skulle hälla modet vid makt icom familjen, gjorde att hon saknade annorlunda till det yttre än han. Det är så ofta endast formen, söm skiljer det ena från det andra här i verlden. Försänkt i dessa sunde reflexioner, slutade jag med att fatta gånska stort intresse för den lilla utvandrarfemiljen, ouktadt messingsinstrumentet, de våta hallocen och den barska tonen. Jag skymtade mycket godt och tänkvärdt bakom alit detta och känds likkom en fiten saknad då vid Herrljunga våra vägar skildes åt. ?Men?, säger du kanhönda, ?du talar bara om menniskor och reflexioner, icke ett ord om de trakter ni genomforo —; hurudana voro då de?? Alldeles som menniskorna, bästa du!