Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 3

Jag måste medge att dessa naturmenniekor voro litet betänkliga att studera pålallt för nära håll. Att det äfven på afstånd hade sina faror fick jag sedermera erfara; då den fyroåriga Inga tog Big för att kasta en hand full väta hallon alldeles i ansigtet på oss och skratta af hjertens lust då saften rann utför våra kinder. Ja våga dej, bara, otäcka ångel? bannades modren, som såg alltiog och således äfven detta, hvarvid hon ruskade den stackarg flickan i armen, som om hon varit i färd med att ur jorden upprycka en enbuske. Efter den betan fingo vi vara i fred, Så mycket var emellertid säkert, att gick det den lille familjen väl derute i det främmande lendet, hade den derför ett tacka husmodrens energie: Man ken tycka att denna gick något väl öfver i det hvasskantade, men hvar och en sömnig skapelsens Ola beköfver en stimulus för att icke totalt slumra in, och således var det icke så särdeles synd om denne. Hans ömma maka kunde tråta på honom at hjertans lust alltemellanåt; hon kunde sätta undan eller kanske slå sönder den ljufliga ?putellen? — allt efter -tillfällets kraf—; men hon skulle alltid på sitt eätt älska sin Ola, alltid vara ho nom trogen, alltid vara en vaksam om än sträng mor för hans barn. Så länge hon höll hufvudet uppe, skulle hvarken mannen förfalla till en drinkare eller oordning och orenlighet nalkas familjen. Hon var den styrande principen; han den mildrande. Det borde visserligen enligt naturens ordning varit tvärtom, men nu var det som det var, utan att vära illa för det, precis. Ola torkade fortfarande ögonen öch såg ut genom fönstret. Kanske behöfde hans sorgsna sinne pjutningen att betrakta naturen derutanför, Säkertreflekterade han icke