Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 2

affärerna vid Palajoki mosse, Alavo, Kuortane, Ruona, Salmis och det blodiga slaget vid Oravais. För ådagalagdt mannamod och välförhållande i dessa strider erhöll Charpentier i November 1808 galdmedaljen för tapperhet i fält. Deltog derefter såsom batterichef vid Vendes artilleriregemente i 1813 års tyska fälttåg samt bataljerna vid GrossBeeren, Dennewitz och Leipzig, i hvilken sistnämnda han erhöll en kontusion och en häst sig undanskjuten. Han utnämndes efter detta slag till riidare af Svärdsorden och erhöll ryska S:t Wiladimirsordens fjerde klass med ros. Afgick sedermera med armån till fälttåget i Norge. Efter att 1814 för sina krigsiörtjenster ha blifvit befordrad till major i armen blef han 1821 major i regementet och 1822 chef för dess ridande bataljon. 1830 transporterades han till divisionschef vid Svea artillerisegemente och utnämndes till adju hos dävarande kronprinsen. 1831 öfversielöjtnant i armen och 1836 i regementet, Erhöll 1550 på begä ran afsked. Den åldrige vördnadsbjudande krigaren bevarade ända till det sista ett ungdomligt sinne i allt som rörde fosterlandets ära och sjelfoestånd. Han var sälunda i, ex. en bland dem, som inbjödo till firande af de vid Pultava fallnes minne och till uppresande af en minnesvärd öfver Carl XII Särdeles varmt intresserade han sig för den frivilliga folkbeväpnisgen och gladde sig bjerillet åt de framsteg den gjort. Glad och litlig till lysnet, enkel och rättfram i umgänget, vänfast, bjelpsam och välgörande i förhållsade till sina tillgångar, var han i alla bänseenden en ärans man och hans bortgång skall både här och i Finland inom en vidsträckt krets framkalla liflig saknad. Öfverstelöjtnant Charpentier efterlemnar en 30 årig enka och en son, som är kompani. oflicer vid Carlberg samt trenne döttrar. —