Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 2

framgång slår sig genom lifvet, älskar sin hustru och sina barn, sina vänner, sin hund, men bekymrar sig alldeles icke om de sorger och svärigheter, som uttalade elier outtalade omgifva honom, han gör sitt dagsarbete, utbyter vänliga helsningar med de förbigäende, men han låter dem gå förbi. Han skulle till exempel aldrig drömma om att vara ledsen för en ensam, sorgsen qvinnas skull, om hon råkade korsa hans väg. Om hon hungrade, skulle han kanske kasta till henne ett guldstycke och stänga sin dörr, men längre skulle ej hans deltagande sträcka sig. Dylika bjeltar äro förståndiga, manliga, dugliga, affärsmän, praktiska men. niskor, och de skulle mycket förståndigt ogilla alla fantastiska idger och infall hos dylika opraktiska svärmare som Dick. Och de är kanhända mindre farliga att vara ti!lsammans med, än personer med känsligare sinne och varmare hjerta. Catherines bjerta kunde ännu varit osåradt, hon kunde ännu sprungit skrattande omkring med barnen i trädgärden, om Dick Builer varit af säden hjeltestam. Olyckligtvis för henne var ban god och varmhbjertad och på sitt sätt ridderlig. Han rädde icke för att hen kände sig rörd och deltagande för en värnlös, naturlig och älskvärd varelse, Hen hadeicke sagt mera till Catherine än till något annat ungt fruntimmer, som han kände, men just den omständigheton att hon ej var oberoende, ej var hans jemlike, gat vigt åt hvad som i sig sjelf var ovigtigt. Det hade varit sannare deltagande att ej bry sig om henne, ty nu brukas det ej mer att van drande riddare gå omkring för att befria fångna borgfröknar. Och likväl hade Dick få!t en himlagåfva, som icke är allom gifven: den af medfödd böjelse att visa deltagande och ömhet mot