Aftonbladet – 4 oktober 1867, sida 2

som de fastaste beslut. En gång hade hon varit nära att bryta sina band, och då hon tänkte tillbaka derpå, tyckte hon sig se sig sjelf sittande vid balsstranden, seende på vågorna och tänkande att de skulle få besluta för henne; eller tåle. å töte med Fontaine, ordknapp och förlägen, sökande att låta honom förstå huru litet hon kunde gifva honom tillbaka för hans tillgifvenhet, Han ville icke, han kunde kanske icke förstå henne. Hvarföre skulle kon så oroa sig? Han såg lycklig, törtjust, fullkomligt belåten ut, ty Fontaine såsom en klok man, såg blott till ytan af tingen och brydde sig ej om deras isre och svårbegripligare. natur. Hon hade loivat att blifva bans hustru, hon var ett förtjusande älskvärdt fruntimmer. Han fordrade iogenting annat; han hade till och med förklarat att han ej ville röra en enda sous af den obetydliga summa som hon i årliga räntor uppbar. Den skulle nu som förr, få utgå som bidrag till hennes systrars uppfostran. Under ferierva skulle Catherines hem vara deras. Fontaine visste med sig att ban handlade som det anstod en man af heder, och detta ökade hans belåtenhet. Madame Mårard jemrade sig högt vid sin snusdosa öfver hans blindhet. Att hennes måg skulle gifta om siz, hade hon alltid trott. Men aldrig, aldrig, monsieur Mårard, kunde jag tro honom i stånd till en sådan dårskap!4 utbrast den gamla frun. Herr Mrard, som var en mycket beskedlig och mycket fet gammal herre, försökte att se ut, som om saken verkligen icke var honom alldeles likgiltig. Emellertid var det blott tre ting i detta lifvet, som egentligen voro af betydenhet för honom; allt annat fick man taga som det kom; hans lifserfarenhet var nemligen följande: