Aftonbladet – 3 oktober 1867, sida 2

tanen till kandioternas förmån, som gjorts al kabinettet i Washington, hvilket Hittills haft för princip att ej blanda sig i Europas angelägenheter. Slutligen ha vi, under de förvecklingar som yppats med anledning af reklamationerna rörande korsaren Alabama, sett de amerikanska tidningarne uttala sin tillfredsställelse öfver ätt titan der hade i resery en tvist, som man kunde väcka till lif hvilken dag man ville och ansåg sig i behof deraf. Denna nog oväntade ömkänslighet hos Förenta Btaterna för kandioterna har en betydelse, och den är, alt om Ryssland ifrigt önskår att få Förenta Staternas bjelp i orienten för att neutralisera England, Förenta Staterna å sin sida ej ogerna skulle se att de, äfvenledes för att neutralisera Hngland, erhölle Rysslands bistånd den dag det faller dem lägligt att bemäktiga sig Canada, det britiska Amerika, eller Cuba och Antillerna. Denna dag kan för öfrigt mycket väl sammanfalla med den då Ryssland finper lämpligt att bemäktiga sig Konstentinopel. Dessa äro, i vår tanke, de verkliga faror som hota Europa. Vi rekommendera dem till allvarsamt begrundande af Englands, Preussens, Österrikes och Frankrikes statsmän, offi eljest den djupa orc, hvaraf de äro uppfyllda för denna så dyrbara verldsliga makt — ett i sanning värdigt föremål för beundran — ger dem tid öfrig till andra sysselsättningar och tankar. Inför denna rysk-amerikanska allians, som ingås midt för våra ögon lör att befrämja en tvåfaldig hotande förstoriogslystnad, skulle hvarje krig med Tyskland blott och bart för att tillfredsställa egenkärleken och en falsk hederskänsla vara ett brott och ett vansinne. Ått borslösa Frankrikes, Tysklands och hela Europas krafter på ett vånvettigt krig, utan allt möjligt resultat, som ej kan frambridga något och ej hindra något, och detta midt för de koaliserade Rysslands och Förenta Staternas ögon, hvilka endast afvakta det första kanonskottet vid Rhein för att lägga handen detena på Konstantinopel, och de andra på Antillerna och Norra Amerika; detta skulle vara en sådan eöörmitet, ån sådan dårhusmässighet, ätt man har svårt att kunna tro derpå. Och likväl måste man hålla sig vsken och utpeka faran, ty täck vare denna anda af exalterad katolicism som spelar en så stor roll i våra angelägenheter, har allt blifvit möjligt i Voltaires och Mirabeaus fädernesland. I det land, der mån på sex år kan depensera ea milliard på katolska expeditioner, ad majorem dei gloriam, der det år 1867, samma år vår arm återkom från Mexiko, kunnat mer eller mindre allvarsamt varä frågati Om n ny romersk expedition. hvem vet om man ej der skulle kunna be stämma sig för ett krig mot Preussen af de förträffliga skälet, att det är protestantiskt! Vi vilja ej gå i godo derför. Huru djupt Frankrikes anseende sjunkit i följd af denna entrvering af 1759 års anda, som frambragts af presterskajets allt mer växande välde, vilja vi ej sjelfva säga. Hören hvad man säger om oss i Preussen, i Österrike, i Italien, öfverallt, och fråger er sedan hvad Fxankrike har att göra föl att återvinna sin prestige; antingen ett dår. aktigt och ruinerande krig med Tyskland eller en frihetskampanj som återknyter våra ärofullaste traditioner och låter oss återtage vår plats i spetsen för framätskridandet : Euröpa. . Frihet i det inre, förbund med Tyskland. Österrike, Italien, England, ett uppmärk samt öga på de ryska intrigerna, se des vår sanna och rätta politik! Men den inre friheten är vilkoret för allt; Ha vi väl fri heten, skola vi få allt det öfriga på köpet.?