Aftonbladet – 3 oktober 1867, sida 2

Italiens enhet på sin tid så mycket bidrogo att afväpna fördomarne i Frankrike mot Idenna stora sak, har i Journal des Pebats åter fattat pennan för att visa, att Tysklands förening till ett helt ligger i Fraikrikes sanna intresse, oCh att i den nya gestaltning 1e politiska allianserna gå fill mötes de båda länderna äro kallade att blifva hvarandras naturliga bundsförvandter. SamJma tanke förfäktas äfven af Opinion Nationale i en artikel af dess hufvudredaktör Ad. Guroult, med rubrik: Den nija veridsJjemnvigten. Om vi än ej i allt kunna dela de åsigter han der uttalar om den roll För enta Staterna skulle komma att spela i ett nytt jemnvigtssystem, som ej längre skulle omfatta Huropa ensamt, utan äfven den nya kontinenten, innehåller uftikeln åock i fråga om Tysklands och Frankrikes ställning till hvsrandra och till det ryska ezarväldet flera tankar som synas oss sanna och slående. Ingenting är vanligare?, så börjar artikelförfattaren, än att man till nya situationer lämpar gamla axiomer, som varit sanna, men ej längre äro det. Ett af dessa axiomer har länge varit ati man måste mellan de stora makterna inskjuta små stater för att mildra och neutralisera sämnianstötningen emellan rivaliteterna. Vid tillämpningen har denna maxim nästan alltid befunnits falsk. När Frankrike och Österrike lågo i fejd med hvarandra nekade sig aldrig de krigförande den fördel som en ockupation at Schweiz eller Italien skulle kunna gifva dem, och om ett krig nu utbröte mellan Frankrike och Preussen, skulle de utan allt tvifvel kappas om hvem som. först skulle få Belgien i sina bändefs Det stora argurientet man nu hör mot Tysklands enhet är att det skulle blifva ett för Frankrike farligt grannskap. — Vi äro emellertid för vår del öfvertygade om att det skulie vara mycket svårare att bringa å bane ett krig mellan Frenktike öch ett stort Tyskland än mellan Frankrike och ett deladt Tyskland, hvars större del man alltid kande hoppas att draga öfver på sin sida. Vi frukta alls icke att Tyskland skall anfalla rrenkrike. Dertill kävner man i utlandet alltför väl vårt lands tillgångar. Och om Tyskland i sin tur blir lika starkt som vi, skola våra på lagrar fikna statsmän tänka sig för två gånger innan de gripa till offensiven. Medvetandet om den skada man kan tillfoga sig sjelf skall å båda sidorna bringa de krigiska benägenbeterna till tystnad. Detta är en af de bästa garantier för freden som gerna stå att finna. Så läoge 1789 års Frankrike var isole:adt på kontinenten midt ibland den allmänna absolutismen, var det för dess tygeheb för de i dess vård anförtrodda grindsatsernas framtid hödvändigt att det var i stånd att mäta sig med hela Europa. Från 1792 till 1815 fortgick striden oafbrutet. Från 1815 till 1830 egde en vapenhvila rum; den trefärgade fanan hade försvunnit, och Frankrikes regering, om ej Frankrike sjelf, gjorde gemeosam sek med det absolutistiska Europa, hvars verktyg det blef i Spanien. Från 1830 till 1848 hade den heliga alliansen ombildat sig och höll oss i karantän; den engelska alliansen hade blifvit vårt enda stöd. Från och med 1852 är den fordna heliga alliansen sprängi. Österrike och Preussen åse som likgiltiga åskådare Rysslands förödmjukande på Krim, och 1859 är det Ryssland och Preussen som ej mindre likgiltigt åse Österrikes förödmjukande i Italien. Slutligen kommo 1866 de båda gamla bundsförvandterna Österrike och Preussen i handgemäng med hvarandra. Österrike utstötes ur förbundet, Italien fulländar sitt enhetsverk. Det europeiska schackbrädet är ej längre hvad det var, vare sig under kejsardömet, restaurationen eller Ludvig Filip. Men ej blott de gamla allianserna äro brustna: äfven i nationernas inre ha stora förändringar inträdt. De fria institutionerna, pressens frihet, det representativa systemet ha beredt sig inträde öfverallt, utom i Ryssland — ja, äfven der till någon grad. Preussen har sitt parlament, Österrike lika. ledeg, Italien på samma sätt. Vi voro förr det enda fria land i Europa: viäro nu, med undantag af Spanien och Ryssland, det minst fria i Europa. Principkrigen, de fruktansvärdaste af alla, äro numera ej längre möjliga, emedan samma princip nu herrskar i hela Europa och med större kraft utvecklar sig i Tyskland, i Österrike och i Italien än till och med hos oss. Hvad jemnvigtskrigen beträffar, äro de föga sannolika. Jemnvigtskrigen föranledas endast af en makts anspråk på öfvervälde. Men om nu Frankrike, Preussen, Österrike e!ler Italien blefve hotande för de andra makterna, skulle enförening mellan de hotade makterna alltför lätt återställa jemnvigten för att man skulle af denna anledning ha synnerligt myck tatt befara. Hvad England beträffar, bar det tydligen lemnat bakom sig sin krigiska period: det eger en fruktansvärd försvarsstyrka, men offensiven ligger hvarken i dess böjelse eller intresse. Hvar ligga då de verkliga farorna för ett krig? De kunna endast komma från 4två håll: fråas Ryssland och Förenta Staterna. ! Ryssland, en halfbarbarisk makt, hvars buf! vud är belyst af alla vetenskapens och civi! lisstionens ljusstrålar, men hvarsöfriga kropp är försänkt i mörker. Ryssland kan blifva hotande. Desslystnader i orienten äro kän. : da. Konservativt i occidenten, utrotande i Polen, är det i Turkiet revolutionärt. Intri-: sen är dess älsklingsvapen, okunnigheten ! och vidskepelsen dess stöd, förföljelsen dess t medel. Ryssland är den enda makt i Eu-1 ropa som allvarsamt tänker på eröfringar, och som, om splittrincarne i vestra Europa i se det ett tillfälle, kan bli farligt för Euro-! vas fred och frihet. c Hvad Förenta Staterna beträffar, skulle lf let tyckas som dessa, på en yta nästan lika li t 1 1 3 1 tor som Europa spridda trettio millioner nenniskor, borde vara mera sysselsatta med utt kolonisera än att eröfra, och likväl skall nan vid närmare efterseende finna, att de edan några år synas benägna att blanda ig i vår kontinents angelägenheter och der öka vare sig allianser eller asledning ill vister i ett ändamål som det ej är svårt att f enomskåda. rn Expeditionen till Mexiko har, bland andra la orgliga följder, äfven haft den att sårald örenta Staternas republikanska ömtålighet. d år regerings opolitiska hällning under de-d as inbördes krig, hennes föga dolda sym-h atier för södern, en annan naturlig följd! v f samma expedition, har till sluts uppretat ua em och förmått dem att närma sig Ryss