Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 3

Kan alla, ailal... Beror på dem sjelf. Litet handelsgeni, lite omtanka, det är alltsammans. Hvad hade jag att börja med, tror lills frua, hvad hade jag ? Ja — inte vet jag.? Två tomma händer hade jag. Men jag hade satt mig i sinnet att det skulle gå, sir illa frua, och så gick det. Men sjelf måste man vara med; man mäste, skam till säjandes, ha näsan i alltiog, och det har jag ärligt haft? ?Nå, herrens son, ä han också så der förståndig ?? Ja—a, naggen i det, så sannt; han brås mera på mamma. Men det tar sej väl. Han har också en så rasande fin fru, ska jag söja; spelar fortepiano och pratar fransyska som en häst, men det fyller inte i grytorna. Men sen jag nu bara fått dom från Stockholm, ska det väl bättra sig. Der rände di bara på komedier och tockna der konserter, för di ä såna musikusar båda två. Men nu har jag satt p för den muntrationen, så nu blir det för berrskapet att hålla sig hemma.? Ja, säj det. Min äldsta dotter ska ha bröllop i höst.? ?Sickena en, si! hur gammal ä hon ?? Tjugo är.? ?Ja, det kan något tala! Jag önskarjag vore detsamma, så kunde jag få gilta om mig igen.? Åh, fy skam! jo, såna ä pi männer!? Ja ja bevars, bevars! inte ville jag ha nån annan än min gamla galanta, tro inte det! Men det ä ändå så roligt när man ä ung. Hela lifvet leker för en — gör det inte ?? ?Jo, det ä nog sannt, förstås. Men...? Nå, ville inte frun också bli ung på Hytt??