Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 3

Till Sverges qvinnor. Årade landsmaninnor! Om ni kunde föreställa er med hvilken ovisshet och misstro till mig sjelf jag upptagit peznan för att ställa några ord till er, är jag nästan säker att ni ekulle ha den Å foraetren att uppmuntra mig en smula, och ikväl är det ju så djerft att tro det min röst skulle ega något väsentligt inflytande hos er. ) Den sak, som är i fråga, eger dock så omätlig vigt att jag nödgas skjuta Jåsido det medvetande, som tillhviskar mig .Jatt blott hon, hvilken snart sedan tvenne år Ihvilar i sin lugna graf, Fredrika Bremer, I skulle ha varit vuxen och lämplig for den I beskickning, som jag här gär att fullgöra... I Måhända anmärker någon att detta var ett långt förespråk till en bön, som väl dock blir slutet på det hela. Men man har orätt att tycka så, då hvar menniska känper hvad vigt det ligger uppå huru bönen framföres för att den måtte verka ett godt och Gudi behagligt verk. Det är för våra så djupt beklagansvärda medkristne i Norrland, för dem hvilka snart skola se sig instängda inom sitt mörka eländes vidsträckta gebiet, för dem hvilkas klagan med dödsångstens hela ansträngning ljuder hitöfver — för dem är det jag går att hos Sverges qvinnor bönfalla om en skärf, större eller mindre (det finnes ingenting litet i barmhertigheten), att dermed öka den enskilta bjelp, hvilken redan på flera håll är igång, en hvars otillräcklighet nogsamt inses, då den ställes gent emot de oerhörda behofven, hvilka, af hvad regeriogen gjort eller kan komma att göra, svårligen så fyllas aut ej den enskilta hjelpen är högst af nöden. Derföre mäste alla krafter söka verka. Att ingå i detalj om de särskilta förhållandena i Norrland, är öfverflödigt, då det ej kan gättas i fråga att alla, både män och qvinnor, tsgit kännedom om de meddelanden man derifrån erhållit. Vi nämna blott att en person, eom helt mvyligen besökt skådeplatsen för allt detta lidande, berättar att derstädes redan finnas mödrar, som, för att insöfva sina med döden kämpande barn, sticka litet fukted mossa, i stället för bröd, inom deras förtorkade och hungrande läppar. Ack, sen då, I annorlunda lottade mödrar, farmödrar öch mormödrar, på de rosenkindade englar, Bom leka omkring er, och skynden att för deras ekull lemna er gåfva! Och I, unga, glada, älskliga flickor, skynden äfven I att genom uppoffringen af någon grannlåt bereda er den ljufva tillfredsställelsen att njuta er lycka utan en aggande känsla att ej ha gjort något för att tacka Honom, som först och främst skänkt er den! Och slutligen, I alle, gamla och unga qvinnor, som liden och derföre allra bäst kännen detta ords allvarliga betydelse, antingen I våndens i ett lysande rum eller i den lilla kammarens obemärkta ensamhet, skynden att behjerta det verop, som utgår från vår höga nord! Ja, skynden alla, en hvar i sin stad — tiden pressar och vintern stundar — att gifva med varma händer! Deruppifrån skola kanske stela händer, men säkerligen varma hjertan möta era, ty afstånd fiones ej, der medlidande å ena sidan och tacksamhet å den andra sträfva att på hvarandra... Skulle dessa ord, tyvärr så fattiga, då jag ville ha dem så rika, bringa något godt resultat, är det icke jag som ensam får glädja mig deråt, utan denna glädje tillkommer isynnerhet två inom vår litteratur särdeles förtjenta och berömda skriftställarinnor, fruarne Schwartz och Wettergrund (?Lea), hvilka med varm ifser för den goda saken uppmanat mig till detta steg, som jag eljest icke ansett mig berättigad -att taga. Mätte beslutet ha blifvit fattadt i en välsignad stund och I, mina ärade landsmaninnor, vara öfvertygade att jag känner mig djupt tacksam hos hvar och en af er, som behjertar och uppfyller min bön. Stockholm den 2 Oktober 1867. Tmilia Flunaro Carln. mr FER