Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 2

sidiga lämpande af uttryckssättet, som häraf blifvit en följd, ej alltid har kunnat beoagna de vändningar, som bäst skulle ha öfverensstämt med hvartdera af dessa språks egendomliga fordringar, liksom man till följd af de olika förhållandena i hvartdera af rikena, för att undvika missförstånd i det ena af dem, stundom har sett sig nödsakad att i förslaget intaga föreskrifter, som i det andra riket möjligen skola anses för öfverflödiga eller onödigt vidlyftiga. På hvilka allmänna grundsatser förslaget skulle byggas, har genom det kongl. diktamen af den 18 Februari 1862 blifvit så tillräckligt anvisadt, att i detta afseende iagen meningsolikhet har uppstått inom komit6en. Det skulle derföre också vara öfverflödigt att utveckla komittens egen uppfattning deraf, då denna klart framgår af förslagets särskilda föreskrifter och dervid först och främst af dem, som finnas i dettas två paragrafer, som äro sammanförda under den gemensamma öfverskriften: I. Om föreningen.? Betänkandet öfvergår härefter till de särskilda paragrafernas motivering. Denna finBes ännu icke meddelad i de norska tidningarne, hvilka dock derur citera följande strof, utgörande motiveringen till 71, som afser att för framtiden förekomma sådana förvecklingar och stridigheter som de, hvilka förorsakats af frågan om ståthållarskapet: ?Såsom redan förut blifvit antydt, är det komitens afsigt att i förslaget upptaga en föreskrift, som klart och otvifvelaktigt afgör hvilka rättsreglor äro af unionel natur, så att intetdera af rikena ensidigt kan uppbäfva eller förändra dem. Denna afsigttyckes böra ernås genom den i denna paragraf intagna förklaring, att den föreslagna föreningsakten innehåller alla föreskrifter angående de förenade rikenas unionella förhållanden, hvaraf följer, att hvarje i någotdera af rikena gällande grundlagseller lagstadgande, endast med undantag af föreningsakten och de genom densamma sanktionerade 6 1 och 3 i successionsordninsen samt de gemensamma lagar, som i öfverensstämmelse med nämnde akts före skrifter kunde bli antagna för båda rikena, kuvna förändras af vederbörande rikes statsmakter, utan att samtycke dertill af det andra rikets statsmakter erfordras.?