Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 2

ne det aflägsna ljudet af glada röster, me stackars Catherine darrade blott då ho hörde dem, Hon kände sig så ytterligt öf vergifven och så föga i stämning med der harmoniska omgifningen, att hon slutad med att, likt mossan som kröp upp på yt tersidan af muren, hålla sig fast vid en a de gamla urnorna och gråta, gråta, som on hevnes bjerta ville brista. Ack, hon varjt sjelf lik mossan der hon stod, med sins mjuka händer omfattande den hårda stenen gråtande öfver den, bedjande den om del tagande. Hon darrade af köld, men hor märkte det icke; det var som om hon vari uppsväljd i det stora, bittra hafvet af sorg. ånger och blygsel, förgäfves uträckande sing händer efter bjelp. Månan steg högre och högre och stod snart midt öfver terrassen. Skenet från den lampa, vid hvilken grefvinnan de Tracy läste, glimmade genom trär len. Ibland vaknade en sofvande fågel och ruskade på vingarne, ibland skällde en hund ere i dalen. Rösterna, som hade ljudit så på afstånd, kommo nu närmare; skuggor, gestalter, lädtiga skrattsalfvor, gälla utrop, djupa arlröster. Catherine såg upp och såg hela let öfriga sällskapet komma utföre alln. Ion kunde ej möta dem nu. Hon sprang ipp och flydde. De andra sågo en skymt t den hvita gestalten. Det är ett spöke!? ropade någon. ?Det är fröken George!? sade Dick. Catherine tänkte ej på annat än att undika dem alla, då hon sprang undan, men ust då hon kom in i den mörka alln som örde till slottet, visade sig en gestalt i månuset. Det var icke något spöke. Det var lott Fontaine med sin dubbellorgnettglimvande i månans strålar. Men den unga ickan vek undan och säg sig tillbaka, en