Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 2

glas och ställt på hennes bord, och då be gynte hon att gråta. Hon var alldeles lugn då. hon kom nec igen. Dick försökte att få tala vid henne men lan blef oupphörligt upptagen af gref vinnan de Fracy, som ver så mycket gladare öfver att få se honom, som hon hade skrif vit och bedt honom icke komma. Efter middagen började de alla dansa, liksom aftonen förut; Marthe spelade för dem. Hon hade stor tingerfärdighet och spelade med känsla och behag. Ernestine skulle helst sett, om det varit möjligt, att alla herrarne hade dansat med henne, men som detta icke kunde ske, så tillät hon de båda små fröknarne de Vernon deltaga i nöjet. Dick kom och bjöd upp Catherine, men hon skakade på hufvudet och sade att hon var trött. Den lilla balen räckte kanske i tio minuter och slutade lika oförbeedt som den börjat. FErnestine lade ena anden på sin mans arm och den andra på Dicks. ?Kom?, sade hon och drog dem med ig ut på terrassen. Jennesse, jeunesse!? sade grefvinnan vänigt till Catherioe, som svarade med blott tt svagt småleende. Grefvinnan tog en idning, drog sin stol närmare lampan och vörjade läsa, och det var då Catherine sakta mög sig ut ur salongen, utmed slottets ramsida och utföre den stora alln, ned till errassen vid parkmuren, hvarifrån hon kur le se hafvets silfverstrimma glänsa mot nattimlens purpursvarta hvalf. Det var nu en nånad sedan Catherine kom till Tracy. — ullmånans klara sken strömmade åter öfer trädgårdarne och parken. De gamla rnorna på parkmuren tycktes förvandlade silfver. Trädens kronor darrade och det ig ut som om de skakade månljuset från na Blad och grenar. En gång nådde hen