Aftonbladet – 2 oktober 1867, sida 2

aldrig i hela sitt lif denna minut. Hon stod utanför jerngrinden till slottets gård, månan höll på att gå upp, aftonen tyckes omge henne med en hastig darrning; marken bäfvade under hennes fötter. Så länge den räckte var vissheten fullkomlig, lyckan oblanlad. Huru många sådana ögonblick får äfven den lyckligaste upplefva? Detta räckte ills vagnen var ur sigte, Då Catherine och Dick: längsamt gingo öfver gården, stannade han hastigt. PJag vet att jag kan lita på er, fröken 3eorge, sade han. ?Jag — jag tror att vi redan gissat hvad som återfört mig hit, ortfor han med strålande blick. Reine är usende gånger för god åt mig?, sade han, ned en lätt darrning i rösten, Poch för de nina också, och de skola ej förstå detta, lerför ber jag er ingenting säga. Jag är cke ännu i sådana omständigheter att jag an gifta mig, men jag är viss på att jag ned tiden skall vinna henne. Goda fröken seorge, jag vet att ni skall bevara min .emlighet. Vi hafva ju alltid varit vänner, cke sannt?? och han räckte henne handen. DJa, sade Catherine, drömmande, som m hennes tankar varit fästade på något nnat. Vänner! Om kärlek är lifvets tro, r vänskapen dess barmhertighet. Catherine varade ja, mycket sakta, mycket mildt, och ick så upp i slottet. Det fanns ingen biterhet i hennes hjerta, ingen sårad fåfänga u; blott en outsäglig sorgsenhet hade eferträdt detta ögonblick afvisshet och hopp. Jet verkliga djupet, sanningen och ljufheon i hennes natur tycktes hafva blifvit äckt och bragt i dagen genom det slag, om krossat den sköna byggnad hon sjelf pprest. Men då hon kom in i sitt rum ;1l hennes blick genast på Fontaines stora ukött, som bärnön hate sattiett Blomster.