Aftonbladet – 1 oktober 1867, sida 2

var icke utan en viss takt och hade varit van vid sin sonhustrus finare vanor; han trodde att fröken ej skulle haft lust att spisa dernere bland allt folket, sade han. Det enskildta? rummet var försedt med eti par sängar och åtskilliga taflor — den store kejsaren vid Austerlitz, tre herdinnor iröda snörlif, kolorerade religiösa kopparstick om hvarandra. Det hade också ett iönster med utsigt åt det lilla torget och aldeles midtemot kapellet, der gudstjensten alltjemt fotsattes. Reine dukade bordet, sköt dei fram till fönstret och lade upp frukten på ett fat. Petitpåre tillagade sallaten både skyndsamt och skicklig:, samt drog upp vinoch ciderbuteljerna. Reine lät honom göra det; hon oehöfde ej frukta att han i Catherines närvaro skulle dricka för mycket. Om mina anter nu kunde se mig, tänkte Catherine och smålog då hon föreställde sig fru Bucsingtons förskräckelse, nära att förorsaka henne en slagattack, vid åsynen af PetitCres blus, öfverst vid bordet, eller greirinnan Fearebrothera fromma fasa för keato. icismens snaror. Det roade henne att se st genom fönstret öfver denna rörliga massa f hvita mössor och bluser; det var lustigt och egendomligt att sitta deruppe i det samla tornet och höra folket prata och kratta der nedanför. För Reine var detta skådespel ingen nyret ; hon sade icke mycket och suckade ett var gänger, men kon var glad och uppnärksam mot dem alla och svarade vänligt å hvad de sade. PPetitpåre?, sade hon. ?slå i vin åt fröen och åt Josette och Toto också?. Låt oss dricka de frånvarandes skål, sade etitpere högtidligt.