Aftonbladet – 30 september 1867, sida 3

Ttasavackanae tilleragecliser unacer InStundanads vinter i Norrland. LITTERATUR TIDNING Innehåll: Ullman, Den kritiska skolan och dess på ståenden om Jesu lefnad och urkristendomen. — Norsk litteratur. — Litteraturoch konstnotiser. Den kritiska skolan och dess påståenden rös rande Jesu lefnad och urkristendomen. Af U. L. Ullman, fil. dr. (Stockholm, Oscar L. Lamms förlag, 1867.) I Juni-häftet af prof. Nybloms förtjenstfulla Svensk Litteraturtidskrift förekom en afhandling om De nyaste forskningarne rörande Jesu lefnad och urkristendomen, författad af år Carl von Bergen ,en upg vetenskapsman vid Upsala universitet, känd såsom forskare och talangfull föreläsare inom kulturhistoriens och religionsvetenskapens områden. Vid vär anmälan af tidskriftshäftet påpekade vi den ifrågavarande afhandlingens förtjenster af sakrikhet och klar framställningskonst och uttalade tillika vår tillfredsställelse deröfver, alt då våra teologer ex professo tyckas fortfarande vilja alldeles ignorera det storartade forskningsarbete rörande urkristendomen, som pågår inom den nutida liberala teologien i utlandet, vi dock bland den yngre generationen af våra icke teologiska vetenskapsidkare ega åtminstone några, som visat sig kunna i vårt land representera den frisinnade och sannt vetenskapliga ståndpunkten i diskussioner rörande dessa vigtiga frågor. Hr von Bergens afhandling har dock, såsom lätt var att förutse, inom det ortodoxa lägret gjort en alldeles motsatt verkan. Förskräckta nödrop höras, larmtrumman sättes i rörelse och ett flygande batteri utskickas mot den ovälkomne fredsstöraren. En hr U. L. Ullman har i den broschyr, hvars titel vi ofvan anfört, dragit i härnad mot hr von Bergen och den riktning inom vetenskapen, till hvilken han ansluter sig. Denna gång tro vi dock att åtminstone de mera hofsamme och sansade bland den konservativa teologiens anhängare skola finna skäl att erinra sig ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner !? Hr U:s opusär neml. från början till slut ett verkligt florilegium af teologiska oqvädinsord och skymfliga tillmälen, med hvilka han frikestigt undfägnar såväl författaren i Svensk Literaturtidskrift som de af honom anmälde utländske skriftställarne. Under de litterära fejderua mellan ortodoxerna och de sjelfständige forskarne i vårt land hafva vi visserligen ej blifvit vana att hos de förra finna någon synnerlig aktning för humanitetens och det passande skrifsättets fordringar, dock veta vi oss knappast någonsin förut hafva påträffat ett sädant utbrott af besiuningslös ilska, som i hr U.s broschyr. Man kan ej annat än erfara ett högst vidrigt intryck, då man ser huru den med andäktiga later uppträdande ortodoxen i bemödandet, att rätt eftertryckligt svärta sina motståndare, hänsynslöst kastar billighetens och grannlagenhetens vanligaste fordringar åsido. Härtill kommer att hr U. i brådskande ifver att mot de med honom olika tänkande utslunga beskyllningarne för lismande oärlighet, sväfvande frasmakeri, oblyg ytlighet, osannt hyckleri, vild partipolemik?, m. m. m. m. råkat totalt glömma bort cen i en stridskrift ej alldeles oväsenthg sak, nemligen att vederlägga sin motståndares satser och bevisa sina egna. Vid genomläsningen af hr U:s afhandling, hafva vi ej kunnat finna att han ens inlåter sig i något allvarligt försök att gendrifva t. ex. Colanis utförliga bevis för att i judarnes Messias-förväntningar ej ingick föreställningen att Messias skulle vara ett gudomligt väsende, eller grundtanken i Keims skildring af Jesu menskliga utveckling?, eller Reuss framställning af de olika lärobegreppen i nya testamentet, eller -hr von B:s redogörelse för den ortodoxt kristologiska dogmens uppkomst, som låter oss klart inse olikheten mellan den bibliska och den kyrkligt-ortoloxa läran om Kristus. — Vi betvifla ej att nr von Bergen, såvida han vill inlåta sig med en sådan motståndare som hr U., skall : illfy!lest blotta haltlösheten af dennes ordrika, men ingentiog mindre än klara och vindande reeonnemanger. I sak torde hr U. med sitt uppträdande ngenting aunat hafva uträttat än att hos hvarje at ?det teologiska natet? ej förblinlad läsare väcka en berättigad afsky för let stridssätt hen använder, hvarjemte det ngalunda är egnadt att inge förtroende till len s. k. rena lärans? renhet, då man finner hurusom denna läras anhängare i striden om höga och vigtiga frågor gång på gång begagna vettlösa smädare till sina saklörare.