Aftonbladet – 27 september 1867, sida 3

vänner, som stannade på slottet en eller flera dagar; bland dera voro fröknarne de Vernon och Robertde Coötlogon, Ernestines yngre broder, samt några andra unga damer och herrar. Catherine såg icke mycket af dem; de kommo och gingo, henne ovetande ibland. Grefvionan de Tracy var alltid mycket vänlig emot tenne. Äfven grefvinnan Jean hade låtit sitt bjerta röras af den lilla glada engelskan, och lärt sig nästan hålla af henne, ehuru hon ihärdigt fasthöll vid sitt beslut att aldrig taga en guvernant i sitt hus. Hennes svärmor hade bedt att ingen ännu måtte säga något om den saken till Catherine. Hon ville icke, förrän det måste ske, oroa och bedröfva det stackars barnet, som såg så lyckligt och belåtet ut, att det riktigt vore synd att störa hennes lycka, då möjligtvis en utväg kunde visa sig att med lätthet och utan förklaringar komma ifrån det förhastade löftet. Grefvinnan brukade ibland åka ut med Catherine. En dag foro de till Bayeux och besågo dess präktiga domkyrka, dess krokiga gator och dess gnistrande juvelbutiker. En annan dag åkte de till Petit port: fiskarhustrurna sägo upp, logo och nickade åt slottsfrun, då hon for förbi dem. Ser ni det lilla vackra landthuset deruppe på berget, nära gjöstranden?? sade grefvinnan och pekade på det lilla huset med de Jljusröda gardinerna, de många balkongerna och vindflöjlarne. ?Der bor Fontaine. Är det icke en förtjusande be. lägenhet? Jag har ett ärende till honom. Vi skola lemna hästarne här nere hos Pelottier.? Och grefvinnan, som alltid körde sjelf sina ponnies, kastade tömmarne åt en at de dagdrifvare, som ständigt uppehöllo sig uti Gyllene Solens? närhet, hvarefter hon fläm