Aftonbladet – 27 september 1867, sida 2

STOCKHOLM den 27 Sept. Byssland och Nordamerika. Ett sällskap af nordamerikanska gentlemen?, hvilka för närvarande på Quaker City? göra en lustresa på Medelhafvet och dess gsidobassiner, kunde ej underlåta att vid besöket på de tauriska kusterna öfverlemna en aktningsoch hyllningsadress åt czaren, som vistades der i sommarsvalkan, samt derigenom förskaffa sig en vänlig inbjudning till ett besök på det kejserliga slottet. Yankeernas okufliga nyfikenhet antager, då det är fråga om möjligheten att lära känna den europeiska hofhållningen, städse alldeles oberäkneliga dimensioner. Kammarjunkarne i Tuilerierna kunna berätta högst märkvärdiga saker, om huru de resande reverends från Boston och de hederliga borgarne från Newyorks Broadway styra ut sig med de äfventyrligaste fantasikostymer och låta sig af sitt sändebud presenteras på hofvet. För några år sedan ansågs i ?societeten? i Saratoga och vid Niagarafalls, der unionens fina verld har sitt sommarrendez-vous, en dam icke för respektabel, om hon icke på sin europeiska :ur med sina oerhördt rika diamantsmycken hjelpt till att förherrliga en bal hos kejsarinvan Eugenie. Men denna lilla fåfänga hindrade alldeles icke nordamerikanarne att i politiska saker ställa sig fullkomligt sjelfständiga mot Tuillerihofvet och stundom till och med bli ganska besvärliga för detsamma; i Sewards noter, som dekretera expeditionskårens återtåg från Mexiko, förnimmer man högst obetydligt af denna respekt för den kejserliga hofglansen, Lika litet skall, trotts utbytet af ömsesidiga vänskapsbetygelser, med hvilka det ryska hofvet och de nordamerikanska turisterna stundom roa sig och petersburgarne och moskwaboerne så gerna kokettera, unionens politik gå hand i hand med det nordiska kejsarrikets, så snart verkliga intressen sätta den ömma vänskapen på ett allvarsamt prof. En Wientidning erinrar om, att vänskapskomedien mellan Ryssland och unionen daterar sig redan från en temligen aflägsen forntid. — Vid den filosofiska kejsarinnan Katarinas hof hörde det redan till goda tonen att svärma för Washington och — för hofmän af Potemkins sort och tyska doktrinärer af grefve Sievers kaliber var det oerhördaste lätt — att jemföra suveränen med denne unionens grundläggare i anledning af hennes innerliga kärlek till sina undersåter. Den fåfänge Alexander, hvilken, såsom bekant är, till och med öfverträffade sin berömda mormor i att bära liberala afsigter till torgs och torde ha betraktat ådagaläggandet af synnerliga sympatier för det aflägset belägna Amerika såsom den oskadligaste af detta slags demonstrationer, paraderade äfven med sin stora förkärlek för fristaten på andra sidan om oceanen. Denna hoftradition gick af sig sjelf i arf till den jernhärde Nikolaus, som trots all afeky för de de mokratiska sträfvandena i Europa, hvilken han icke blott låtsade, utan få mycket som möjligt ådagalade i handliog, alltid röjt en viss förkärlek för Förenta Staterna. Denna förkärlek var hos den egendomligt danade mannen icke blott resultatet af slug beräkning, utan rent af utflödet af en af dessa paradoxer i lynnet, genom hvilka prononceradt ensidiga karakterer så ofta förledas till motsägelser. Republiken, sådan den är i Nordamerika, var för den stele autokraten Nikolaus den politiska komplementarfärgen på hans egen öfvertygelse, och det bekanta yttrandet till senatorn Douglas, att han blott kände två förvuftiga regeringstormer i den civiliserade verlden: Rysslands och unionens, torde motsvara czarens djupaste hjertemening. Till detta petersburgsofvets liebhaberi för Förenta Staterna torde på några årtionden, sedan England vid Gyllene Hornet motat Rysslands utvidgningslystnader och Förenta Staterna växt app till en väldig rival åt Storbritannien, äfven politiska motiver ha kommit: den tysta förhoppningen att en gång vid tillfälle få begagna den vänligt sinnade unionens sjömakt såsom motvigt mot den europeiska vesterns maritima stridskrafter. Nordamerikanarne ha tid efter annan besvarat dessa ryska sympatiuppenbarelser på sitt sätt larmande demonstrativt; plantage-aristokratien, hvilken före secessionskriget styrde statsrodret i Washington, fann nemligen behag i att jemföra sig och sitt politiska samhällsväsen med det äfvenledes slafhållande Ryssland och åt båda staternas på de arbetande klassernas, slafveri grundade samhällsinrättningar vindicera en särskild framtidssändning. Slumpen, att i båda rikena muschikernas och negrernas väldiga befrielseverk försiggick nästan samtidigt, underlättade ppprätthällandet af de fordna vänskapliga förbindelserna under nutidens fullkomligt förändrade omständigheter. Den amerikanska pansarflottans ostensibla besök i Kronstadt, den lyckliga utgången af köpeaffären med det ryskt-amerikanska pelshandelsbolagets områden och nu nyligen åter det med pomp och ståt i scen satta besöket i Livadia af Quaker Citys? passagerare torde kunna gälla såsom bevis, att det gamla courtoisie-förhållandet mellan czarhofvet och Unele Sams afkomlingar ännu alltjemt qvarstår. Men nägoting annat än ett courtoisie-förhållande är icke att söka i dessa inbördes förbindelser; åtminstone betrakta de nord-. amerikanska politici sjelfve saken blott ur lenna synpunkt. Greco-slaviska publicister ramställa dem väl annorlunda och ha relan länge vetat att berätta, att unionen i ång tid vidtagit förberedelser att vid dend4 ;rientaliska frågans lösning ha ett vigtigt ord ; ned i laget såsom Rysslands bundsförvandt ; ch att vid de levantiska farvattnen försäkra ig om en betydlig landvinning. Dessa, ante-t MRS TUNN te TO UTI NA SS AT TE TOK ED ET AO