Aftonbladet – 27 september 1867, sida 2

tröttheten efter resan?, sade Fontaine. ?Mer man behöfver knappast göra fröken en så dan fråga.? Qui, monsieur, sade Catherine med er blyg blick. Och fröken har redan begynnt att saml blommor?, sade Fontaine, pekande på bu ketten. ?Oui, monsieur?, sade Catherine, som icke visste hvad eljest hon skulle säga. Och jag hoppas att fröken finner sig vä i vårt land:? sade Fontaine både å egna och embetets vägnar. ?Qui, monsi-ur? sade Catherine för tredje gången, sjelf halft skrattande åt sin enfalc och skyndade upp till slottet för att görs slut på ett så narraktigt samtal. Det föreföll henne som ett uppträde i et skådespel, en målning på en solfjäder elle bonbonask. Ingenting kunde vara mindri allvarligt. De värdiga artighetsfraserna bugningen, nigningen, det var ju ingenting tyckte Catherine, eller skulle hon åtmin stone tyckt, om hon tänkt derpå. För bar nen var detta ögonblick deremot af sto; vigt: skulle blommorna falla ur pappas rock och damasker när han rörde sig för att gå Men Catherine trippade bort obekymrad och utan att ana hvad detta ögonblick innebar Ty stackars Fontaines öde afgjordes i denn: stund, då han bugade så djupt och då Cathe rine vände sig bort med sitt lätta småleende. Icke i Bayeux, icke i Caen, underprefektens fru sjelf icke undantagen, fanns det någor som kunde jemföras med denna förtjusande ?miss?, tänkte mären. Hvad beträffade hem. viften, skulle han mycket föredraga miss 3eorge med en obetydlig sådan, framför Reine med all hennes rikedom, och sedan rar det något inom honom som sade hoom att engelskorna voro så ordentliga, så