Aftonbladet – 26 september 1867, sida 3

göromål dock voro främmande för dessa fina händer. Catherine såg på dem, litet förundrad och såg att Reine bar en graverad signetring på ena fingret — derpå såg hon åter upp och Reine Chretien mötte hennes blick, och kände sitt bjerta blifva varmt dervid och dagas med underlig makt till denna lilla utländska flicka, eom säg skygg ut som en gazell och som hade sådana märkvärdiga ljuftva ögon. Vänskap uppstår ibland ungefär på samma sätt som kärlek, och vänner blifva ibland vänner nästan på ett ögonblick, äfven om de ej öfversätta sina känslor i ord och försäkringar. Jag vet knappt hvilken af dessa qvinnor mest behöfde aen andras stöd och hjelp, då ie händelsevis denna morgon möttes på den ysta, soliga gårdepv. Sednare kommo tvifve , oro, misstankar, smärta och afundsjuka, och ville ställa sig emellan dem och försöka skilja dem, men de voro hvarandra trogna alla lifvets skiften. Båda hade något att lömma och förläta, men de voro hvaranpåra tillräckligt kära för att kunna minnas och cke behöfva förlåtelse. De passade för hvarandra. Det var på visst sätt något närbeslägtadt hos dem, och detta är ovärderligt mellan vänner. Det är för personer, som hålla af hvarandra, eller som borde göra let, af mera värde än alla möjliga talanger och förtjenster och dygder tillsammans. Catberive, som aldrig förr i sitt lif talat. med en normwandisk bondqvinna, var idel öga och öra. Reine var klädd alldeles som de ranska dockorna i den venliga köga mösjan, förklädet och grannläter af sillver och suld ; men Catherine blef intagen och tjuad af det ädla, allvarliga anletet, den unlerbara rösten. Ack! hon var icke den förta, som Reine sålunda tjusat. Bernen fingo mjölk ur den stora koppar