Aftonbladet – 26 september 1867, sida 2

skild rätt af ägg, som den gamle tyckte om. Dominique åt vid samma bord. Der stora hunden kom in genom den öppns dörren; tuppen och hönorna tittade in på dem. Derute var allt sä soligt och atilla: härinne var det kakor i öfverflöd och två små vackra tallrikar och bägare, som bar. nen fingo bruka, och efter middagen skulle de få alla Reines skatter, guldnälar, radband och relikkapslar att leka med, medan Reine sjelf stökade och städade i köket, snabb och säker i sina rörelser, med de långa guldörhängena skramlande och glän. sande, hvarje gång hon vände på hufvudet. Men hon sade ingenting, eburu hon vänligt uppmärksammade dem alla; en gång såg hon mot dörren och suckade djupt. Gamle Chråtien skämtade öfver hennes tystnad och frågade Dominique hvad som nu var på färde. Reine gaf korta och hastiga svar. Bland annat plågade henne också tanken på den stackars madame Marteau. För barnens skull nämner jag inga namn, sade hon, men det tyckes mig att det-skulle vara ett helvete på jorden att vara bunden vid ett vildt djur, som somliga qvinnor äro. Jaså, det är derför hon icke vill gifta sigX, eade gamle Chretien till Dominique, och fyllde sjelf sitt glas. SNå, nå, en hvar gör i sin sak som han vill! Jag har sett mer än ett äktenskap i mina dagar, der man icke kom så väl öfverens. Här, i det här rummet... Reine blef blossande röd. Seså, barn, skynda erX, sade hon med gin skarpa röst. Dominique, du stannar här. Jag kommer tillbaka om en timma. Petitpere, här är din pipa, stoppad och tänd. Och dermed tog hon barnen, ett vid hvar