Aftonbladet – 25 september 1867, sida 2

högre och högre, liksom häftigt snyftande, hastigt jemrande, åtföljdt af sjöfoglarnes vilda, skärande skri. Hon hade den föreställningen att hon skulle blifva lycklig om hon kunde slippa höra hafsvågornas sorl, Hvad är denna naturens underliga röst, som med en enda stämma kan säga så många olika ting? Kanske det är blott vårt eget bjertas klagan vi höra i vågornas brus, i hafsfåglarnes skri, i trädens susning, i alla de ljud som höras från de ting med hvilka vi dagligen umgås så förtroligt? Detta hafvets eko, som för mången är en klagan eller en förebråelse, var för Reine Chrtien som en väns eller lärares röst — ja, nästan som religionens stämma. Det finnes bilder och symboler så enkla och naturliga, att de upphöra att vara bilder; och för Reine, då hon blickade ut öfver den blåvande, omätliga hafsrymden, var det nästan sannt och verkligt för henne det stora haf, på hvars stränder menniskorna sägas, likt barn, leka med kiselstenar och och snäcsor. Omedvetet sväfvade hennes böner bort till hafvets rand, liksom några bedja med de ord deras fäder brukat, 8eende upp i himmelen, eller som andra bedja genom den smärta de lida, andra genom den kärlek, som bor i dem, och åter andra, utan många ord, bedja genom sin jefnad och sitt dagsarbete. De andra barnen på stranden äro ofta oense med dessa senare; ty medan de alla plocka ihop och gömma undan sina kiselstenar och snäck: skal och bygga underliga, fantastiska torn och byggnader och rita konstiga figurer uppå sanden, och gräfva dammar som morgonens flod sköljer bort, blifva dessa hestigt vreda, plocka harmset upp hvassa stenar och kasta dem på hvarandra så att de skarpa kanterna gifva djupa sär,