Aftonbladet – 24 september 1867, sida 2

Stockholms stadsfallmäktige sammanträdde i går kl. 6 e. m., hvarvid föredrogs beredningsutskottets utlåtande n:r 80, inner hållande inkomstoch utgiftsstaten för Stockholms fattigvårdsnämnd. Efter någon meningsskiljaktighet i åtskilliga punkter och deraf för: anledd diskussion, bifölls hvad utskottet tillstyrkt. Då frågan förekom angående de belopp, hvilka böra uttaxeras, yrkades att den för fyllande af den brist, som uppstått för fattigvårdsnämndens behof under föregående år, begärda uttaxering af 30 öre å bevillningsriksdalern måtte nedsättas till 15 öre. En annan talare ville hafva nedsättning af 5 öre i det af utskottet föreslagna belopp 78 öre å bevillningsriksdalern för fattigvården. Ytterligare en annan talare föreslog att, om nedsättning skulle ske, kunde denna likaväl göras i anslaget till gatuläggningen, som å fattigvårdens stat. Stadsfullmäktige beslutade att för fyllande af kommunalbehofven under är 1868 skall af kommunens skattskyldiga medlemmar utöfver de efter förut bestämda grunder utgående afgifter uttaxeras en särskild afgift: för gatuläggning 25 öre, för gatulysning 10 öre, för sundhetsvården 55 öre, för provisoriska sjukvårdsanstalter med anledning af solerasjukdomen år 1866 7 öre, för fattigvården 78 öre och för fyllande af fattigvårdsnämndens brist innevarande år 30 åre, eller tillhopa 2 rdr 5 öre å hvarje riksdaler af de skattskyldiges bevillning till staten enligt bevillningsförordningens andra artikel; och skulle skri! velse till öfverståthållareembetet aflåtas med anhållan, det embetet behagade låta genom kronouppbördsverket såväl debiteringen, enligt senaste bevillningstaxeringslängd, förrätta som uppbörden i samma :hang med den af innevarande å utskylder till K. M:t och kronan verkställa, äfvensom att uppbördsmännen måtte anmodas att, i enlighet med stadgandet i 46 af gällande kommunalförordning för hufvudstaden, af de skattebidrag, hvilka under uppbördsstämman ingå, insätta de för gatuläggningens och gatulyshållningens behof afsedda afgifterna å drätsel nämndens, de till sundhetsvården hörande afgif. terna å sundhetsnämndens samt fattigvärdsafgif terna å fattigvårdsnämndens depositionsräkning i Sverges riksbank. Hr Weser reserverade sig mot stadsfullmäktiges förut fattade beslut rörande gatuförvaltningen och det för densamma bestämda anslag. Vidare förekom beredningsutskottets utlåtande med anledning al väckt förslag om äåtgärders vidtagande i ändamål att söka traffa öfverenskommelse i godo med Lundska arfvingarne och hr Sundstedt om inköp af åtskilliga tomter i qvarteret Lagerbärsträdet, om hvilka tomter rättegång för närvarande är anhängiggjord. Utskottet har på härom väckt förslag hemställt, att stadsfullmäktige skulle utse tre personer, hvilka skulle att med vederbörande tomtegare träffa öfvereniskom. else, som sedermera skulle underställas stadsfullmik..5e8 pröfning. Denna fråga föranSå iön, edge ortdins apPter de af utskottet anförda motiver för lämpligheten m. en sådan åtgärds vid: tagande och framställde dere ot sina anmärkningar. Till eh början ansåg hr avontelius, att man icke borde lägga allt för mycken VIgt vid den dom underrätten redäri i saken afkunnat, ty utgången kunde ändå vara tvifvetaktig; antydanu? hr Montelius, att underrätten skulle öfverhoppat sjelfva hufvudfrågan eller huruvida något afslutet köp om tomterna verkligen existerade. Utskottet hade vidare såsom ett skäl för tvistens uppgörande i godo anfört, att det för tomterna betingade priset ej stode i förhållande till deras värde. Huru härmed än måtte förhålla sig och utan afseende på den nedprutning i priset, som på den föreslagna vägen möjligen stode att vinna, skulle detta tomtköp dock alltid föranleda till betydande ytterligare utgifter. Den ledamot af stadsfullmäktige, som väckt ifrågavarande motion, hade sjelf vid frågans första behandling fästat uppmärksamheten på de stora kostnader tomternas apterande för det afsedda ändamålet skulle för staden medföra, och hr Montelius trodde det vara af största vigt, att stadsfullmäktige ej fattade något beslut, hvarigenom de bundo händerna på sig. Erfarenheten hade visat att yttersta försigtighet borde iakttagas i denna angelägenhet, ty mäktiga intressen hade dervid varit i verksamhet och sökt göra sig gällande. Om stadsfullmäktige nu uttalade en önskan att få saken bilagd i godo och Lundska arfvingarne beqvämade sig till en nedprutning i priset, men stadsfullmäktige sedan möjligen till slut sade: vi bry oss icke om tomterna mera, skulle ett sådant förfarande gifva fog till rättvist klander. Fördelen att slippa kostnaderna för rättegången, som af utskottet åberopats, ansåg hr Montelius ej förtjena afseende, då staden, hvars ombudsman för dess räkning förde rättegängen, ej kunde göra anspråk på ersättning, och det således endast kunde komma i fråga att utgifva rättegångskostnader till motparterna, om dessa vunno målet. Attbespara sig denna utgift, som högst kunde uppgå till 4 å 500 rdr, för att kasta bort flere 100,000 rdr, vore föga välbetänkt. För öfrigt ansåg hr Montelius, då man ofta talade om hvad som vore värdigt eller icke för stadsfullmäktige, att det vore både moraliskt och juridiskt stridande mot denna värdighet, om stadsfullmäktige gjorde försök att pruta ned priset, derest Lundska arfvingarne hade rätt. Hade de åt.r orätt, hvarföre skulle stadsfullmäktige då taga initiativet till en förlikning. Lundska arfvingarne borde i sådant fall sjelfve kommit till stadsfullmäktige och gjort något erbjudande, hvilket det tillkommit stadsfullmäktige att taga i öfvervägande. Hr Montelius yrkade afslag å utlåtandet, men för den händelse stadsfullmäktige ej skulle vara af denna mening, hemställde han, att de utsedde komiterades uppdrag skulle inskränkas derhän, att för den händelse vederparterna på skäligen jemkade vilkor erbjödo sig att afyttra tomterna, comiterade med dem skulle underhandla, dock ;å att de mellan komiterade och vederparterna möjligen träffade öfverenskommelser ej finge anses för stadsfullmäktige bindande. Hr Wistrand hade vid frågans behandling i itskottet hyst betänkligheter, och efter de af hr Montelius nu framställda anmärkningar, funne an sig föranlåten att instämma med honom, örklarande han sig vilja såsom sitt förslag uppaga hr Montelii senaste alternativ. Hr Wistrand sjorde dock en ändring i formulerandet deraf. Hr Carlson kunde ej bedöma den juridiska silan af saken, men såvidt han förstod, måste an gilla utskottets betänkande och de deri utade motiver.