Aftonbladet – 20 september 1867, sida 3

lande kuskar, gnäggande hästar, grymtand svin, galande tuppar och skrikande kalko ner göra sitt bästa för att hålla gästern: vakna. När det börjar dagas, blicka vi u på gården och finna der det högljudda säll skapet, tumlande i en hög af halm. De är den österländska smutsen som börjar re dan här innan, man hunnit den turkisk: gränsen. Det är marknad på stora torget och di gå vi för att se på det rörliga lifvet. Plat sen hvimlar af landtfolk i en mängd olikt kostymer. Qvinnornas drägt är den enkla ste man kan tänka sig. Den består al — rodna icke sköna fröken! — blotta linnet. med ett brokigt ylletyg som förkläde, och några fransar som frän midjan falla nec mot vaden. Se upp! Der kommer en bonde och köl i galopp in på torget. Ungraren spän ner fyra ja till och med sex hästar i bredd för lasset och kör sedan som om han vore förföljd. Hans hvita klädning faller som en kjortel ned kring de lindade benen. Fårskinnspelsea är rikt broderad i alla sömmar och den breda lädergördeln prydes af blanka spännen. i Hvad har han att sälja den gode man nen? Säd och hudar, honing och fjäderfä, frukt och slibowitz (plommonbränvin). I flera timmar kan men gå här och med nöje betrakta det brokiga hvimlet. Kar. larna äro höga vackra gestalter med ofantliga mustacher och långt hår. Qvinnorna deremot äro i allmänhet fula. Men kanske gömma de vackra flickorn: sig i hemmen, medsn de fuls vandra till torgs med fruktkorgen på hufvudet. Behagar ni en melon så kostar den 6 kreutzer (omkring 10 öre). Eller vill ni aellre ha en jättelunpa för samma pris? En fet höna gäller 50 öre, och för dubbelt den summan kan ni få en gås med fjädrar och allt. Här ligga ofantliga högar af gurkor och lök, salad och paradisäpplen. Akta er för att stupa bland korgarne, ty deras röda innehåll är just den skarpa peppar paprika) som bränner tungan när nispisar de ungerska nationelrätterna: gulasch-kött och paprika-höna. På hemvägen gå vi genom en parkanlögg ning, som bjuder att sitta ned vid stranden af en liten flod hvilken flyter fram mellan luvande pilar, Här i ensamheten börja tankarne att få en annan riktning. Kompassen visar NNV. mellan träden utåt slätten, och NNV. flyga tankarne hän. Hvarför slappar hjertat så fort; hvarför blir kinden så varm? År det en droppe af strömmens vatten som stärkt upp och skymmer i ögat? Hycklare! du är en dålig kosmopolit och ängtar åter till den torfva der du är född! viskar en inre röst och börjar tala om Mälaroch Östersjövåg. Det är således hemlängtan. Den sjukdomen bör botas i tid och med kraftiga metel. Donau ligger biott nägra mil häri råv, och hinna vi blott dit, så skall hemängian få att kämpa med den mäktiga strömmen, som nog skall föra oss vidare. En resa genom Donaufurstendömena har cock sina obehag. Tänk på hvad som nyigen passerat bland dessa barbariska folk. För nägra veckor sedan antastades ett far;yg i Rustschuk och två passagerare nedsköos af soldatesken. Kort derefter lossades ett skott mot ett annat passagerarefartyg och n stackars ungersk köpman blef sårad. Pänk också på Galatz, der barbarerna roa ig med att dränka judar. Detta sistnämnda fall är det mest afskräckande, iy en frikostig natur har gifvit er edsagare en respektabelt stor näsa. Visserigen kunde det vara Jjufligt nog av få slumra in i Dovaufruns armar, men förrgligt vore det ändå att blifva dränkt af nissiag. Se så, nu hjelper icke hemsjukans advoatyr längre. Åogbåten ligger i Bazias och antar att föra oss till Svarta hafvets sträner.. Angans och strömmens förenade krafter öra oss hastigt framåt. Stränderna ila förbi om bilderna i en panorama. Låtom oss ripa några af de tjusande taflorna i ygten. Här kommer det trånga bergpasset Kasan. lipporna torna sig upp emot ekyn och ärma sig så tätt till hvarandra, att floden lir vred och kastar sitt skum högt mot ergväggarne. Men förgäfves vrider gig )onau likt en retad orm, klippjättarne stå röriga och strömmen rasar förgäfves. Klaga icke öfver enformighet den första agsresan. Från de större skeppen måste i oupphörligt stiga ombord på de mindre, om iöra oss genom de farligaste passagera. När aftonen kommer stanna vi vid erndörren (en rad af klippspetear som sträcker ig midt ötver strömmen). Ett halft buarade äkdon står redo på stranden och i gaopp föras de resande på strandvägen förbi en tillslutna porten. Nästa morgon vakna vi mellan Bulgarins och Wallachiets stränder. Flacka hear och gråbruna bergskullar ligga å ömse idor, och man blir stämd för melankoliska etraktelser. Lyckligtvis afbrytes enformigeten då och då genom de turkiska städerna er ångbåten lägger till. Här är Widdin med sina hvitmenade fästingsmurar. Ett halft hundrade halfnakna urkar rusa ned på bryggan och bestorma assagerarne med uppmaningar att köpa took. Vakten utdelar köppslängar och kolf tötar i hopen, men handelsmännens skri fverröstar de slagnes jämmer. När fartyet lägger ut finnes ingen ombord som icke öker af den nyköpta tobaken. De flesta amerna äro trån Wallachiet och de blozsa ina cigaretter värre än dragoner. Aldrig afva vi förr sett så manhaftiga fruntimmer om dessa damer ef wallachiska nobessen.! Je kasta sig med utsökt värdslöshet på sa ongssofforna och dricka romm i kapp med ina storprafiande kavaljerer. Den eom en äng sett dem förlorar all håg att bosätta ig i Wallachiet. Stränderna blifva allt ödsligare ju längre i skrida nedför den ofantliga floden, som u sparare liknar en stor sjö. Häroch der ynes en bulgarisk jordhåla, hvars invånare itta nere vid stranden och vakta fåren, som stora skockar ströfva omkring på de torra luttningarne för att söka sin magra föda. len hafva kreaturen knappt bete, så lefva eras vaktare ej helier bättre. Ena hand ill majsmjöl bhoprördt med vatten är deras: