Aftonbladet – 20 september 1867, sida 2

an åstadkomma genom att uppväcka en ätt öfvergående storm, och lyckligtvis komner hennes lynne utan svårighet ur sin emnvigt. Ernestine klädde sig förtjusande i hvitt och Jjusgredelint och ljusrödt; de blå banlen fick Martbe vara ensam om. Allahen1es rörelser voro fulla af behag, äfven då won var ond. Hennes man var ful, men såg jertans god ut; han bar ett rödt band i napphålet och nyttjade lorgnett. Han var mycket rik och gaf sin hustra allzhvad hon önskade samt ähörde hennes förebråelser ned största tålamod. Ernestine höllaf hoom, var stolt öfver hens utmärkta egenskaper och mycket ond öfver hans brist på iregirighet. Hon var ockeå mycket stolt sfver sina blå ögon, som liknade hennes nors, och då hon ej var ef dem som sätta itt ljus under ena skäppo, så beundrades lessa blå ögon ofantligt mycket i Paris, der on bade er våning, fullpackad med stora vaser och små skåp, och der hon tillbrinsade vintrarne. Om våren och sommaren som hon till slottet Tracy, som tillhörde rennes svärmoder. Grevinnan Jean, som Ernestine också kalades, stoppade just ett stycke chokoladkonekt i munnen, då hennes man och mr Foneine kommo in från trädgården. ?Madame, vi ha just nu sett en vagn i stora alln?, sade Fontaine, som hade brådtom att berätta ny.veten; vi artaga att det ir er fru svärmor som kommer tillbaka. Det är säkert hon?, utbrast Ernestine; Phon skref ju att vi icke skulle vänta henne, och det är också bra sent pu. Det är icke värdt alt gå och möta henwe, hon är strax här, sade Jean och gick, ugn som vanligt, ut i förstugan. Nästan ögonblickligen hördes derpå flera