Aftonbladet – 19 september 1867, sida 3

drazning på munnen. Och häri ligger de — för öfrigt ganska förklarliga — bristen hr Swariz framställning. At natur och ut bildning förtrogen med den högre drameti ska stilen, har han ej till sitt förfogande d medel, som komiken kräfver, Och likvä bör väl märkas, att Tartuffe i sjelfva ver ket är af föriattaren ämnad att utskrattas hur mycken skadeglädje än må ingå i vår löje. Redan hans inträde och första repli ker till Dorin2 visa, att Moliere tävkt sij framställaren som komiker. Och karakte rens vidare utveckling gyvnar förträfflig just dess komisza uppfattning. Den rå: sinnligheten i Tartuffes förhållande till El mire, hans plumpa bedrägeri mot den en faldige Orgon, hans samtal med Cleant, de hycklaren på det mest oförskämda sätt fram träder — allt är belyst från den komiskt sidan och krätfver sålunda framför allt et återgifvande som betonar densamma. Hi Swartz är emellertid, trots den genomgående bristen på komik, alltid intressant, och visse scener, t. ex. de två med Elmire, vet har att på sitt sätt ge en finhet och en fängs lande hållning, som utan tvifvel förtjens allt erkännande. Bland öfriga uppträdande innehar hr La: gerqvist som Orgon den vigtigaste rollen näst hr Swartz, och fyller den på ett ganska förtjenstfullt och om god uppfattning vittnande sätt. Men icke heller han disponerar fullt den komiska kraft, som erfordrades att i hela sin objelpliga enfald upp: visa denne hederlige Orgon med sitt ?stackars karl!? och sin till det absurda gränsande godtrogenhet. Vissa scener, t. ex. den med Dorine i andra akten, ger han emellertid förträffligt. Fröken Nerman som Elmire framstår särdeles behaglig och med den egendomliga naivet6, som aldrig förfelar sin verkan. BScenerna med Tartuffe betar hon härigenom det något vågade, som situationen innebär, och framför allt ger hon dån senare af dem med ett lagom af kokeiteri, med en renhet i sjelfva förställpingen, som göra ett högst angenämt intryck. Fru Almlöf är en verkligen förträflig Dorine, så pratsjuk, qvick och intrigant man kan önska. Också tillvinner sig hennes spel, isynnerhet i scenen med Orgon, myeket bifall... Hr Hanson ger Cl ants roll dess tillbörliga vigt, men kunde måhända än mer än som sker införlifva sig med de förträffliga tankar han har attframbära. Vi medge dock, att han gör ganska mycket för att lifligt och med öfvertygelse atsäga dem. Om öfriga medspelande är ej annat än godt att säga. Vi endast önskade något mer värme bos fröken Ringvall som älskarinna. 1 allmänhet synes man förbise, att de älskandes roller bos Moligre, ehuru behandlade som bifigurer, dock innehälla en hel hop saker, som kunna tillgodogöras if skickliga framställare. Vi påminna i detta hänseende om det sätt, hvarpå just Marianne och Valere återgåfvos i fjol sommar å Humlegårdsteatern, och som för åskålarne gjorde den lilla trätoscenen mellan lem till en af styckets mest angenäma. Uppsättningen är hvad kostymerna beräffar ganska vårdad och historiskt trogen. Deremot synes det oss vara eu mer än loflig olunder att låta händelsen i Tartuffe föriggå i ett rum, orneradt i ett slags götisk til, såsom åtminstone fallet var vid första representationen.