Aftonbladet – 19 september 1867, sida 3

TEATER. I Kongl. Dramatiska teatern. Molieres Tartuffe. Han är dock er egendomlig, ja, till och med stor företeelse, denne Moligre, som midi uppe i etttidehvsrfaf lysande flärd och för. konstling med sädan öfvertygelse; med så sammanuängd kraft för det sunda förnuftets, den enkla naturens talan! Iogen yttre eller inre förvändhet uvdslipper hans skarpa blick, hans saftfulla skildring ; och från den löjliga sprätten till den gallsjuke misantropen, från den skälmen Beapin till den -skurker Tartuffe känner han dem alla, Iessa mensk: lighetens.måvgfaldiga, men evigt återvän dande typer. Ty just deri ligger Molidrer betydelse, att ban med mästerlig säkerhe uppfattat. och i alliid igenkäshgadrag teck nat karakterer, som skola finnas midt iblanc oss, så länge det gifs ett menskligt sam hälle, en umgängeskrets. Och något son särskildt förtjenar märkas, är, att han mec all sin ållmängiltighet tillika är en äkta na tionel författare, att hans verk utgöra like många prof på fransk verldsåskådning, fransk sätt att känna och alltid skola förbli det. Härigenom först låter det förklara sig, hvar: för Moliere i alla tider varit ett föremål för franska nationens högsta beundran, och hvarför hans inflytande på dess förnämste snillen och tänkare låter spåra sig i oafbru ten följd från Voltaire till Augier, från Lar bruyre till Cousin. Det är denna anda a fin hamanitet, af förståndsklar uppfattning. af en smula satir i blicken, som han gifvit ett så bestämdt uttryck och genom hvilken han verkat eå djupt och så länge. Ibland hans sedesxomedier intager Tartuffe. som nu återupptagits på vår Kongl. scen, ett synnerligt framstående rum. Atven för en svensk allmänhet torde det vara öfver. flödigt att inlåta sig på någon utförligare granskning af detta allmänt kända stycke. det ryktbaraste af alia Molieres, fill följe af den förtöljelse som redan från börjar träffade d.teamma. Tartuffe förtjenar och sitt rykte genom den sedliga värme, det an das, genom den mästerliga styrka, med hvilken hufvudpersonen är tecknad. Såsom konstverk står denna komsdi otvifvelaktigt under Les jemmes savantes (lärdt folk i stubb), hvilket också författaren sjelf ansåg som def mest fulländade af sina arbeten. Men i all män betydelse, i förmåga att fattas a! och ansåg det stora flertalet är det förra utan fråga det förnämsta bland samtliga Molierska stycken. Sjelfva den barlast ef resonerande och diskuterande dialoger, som tidens mener medfört hos Moiigre, är här lättare än vanligt, merinarbetsd i det hela, mer gernomträvgd af entusiesm för förståndets och den visa måttons sak. Cleant, författarens språkrör, talar med en ef hjertaf gående öfvertygelse, som rycker åskådaren med sig och kommer kritiken att glömma, det hela denna roll likväl i sjelfva verket är ett bihang, sow fögaingriper i den egent: liga handlingen. Och de sanningar han uttalar ega en förunderlig tillämplighet för alla tider, icke minst för vår egen och icke minst för vårt land, der ett ovist, mången gång af de orenaste afsigter föreskrifvet religiöst nit så lävge bökat inom det enskilda lifvet och hotar att allt mer gripa ikring sig. Visserligen tro vi, att Tartuffe sedan Moligres tid blifvit något civiliserad och förfinad; men hans många vederlikar så i stat som kyrka torde ändock kunna Känna sig igen I denna målningen.? Då stycket är så allbekant hos oss, torde det nu antydda vara nog. Från dessa be. traktelser öfvergå vi säledes till framställ. ningen å vår scen. Frömst fästa vi oss. vid ipnehafvaren af titelrollen. hr Swartz. Hvac vi funnit hos hans Tartuffe är den omsorgs fulla utarbetningen, den ytterst vårdade framställningen, som ej låter en endå finhe i dialogen, en enda skiftning i karakterer undgå sig. Den ellvarliga uppfattningen gör emellertid hr Swartz Fartuffe till en smilande skurk rätt och slätt, en usling, som väcker vår harm, det är eannt, men icke förmår framkalla ens den: ringaste