Aftonbladet – 16 september 1867, sida 3

lken?. Under pågående meningsstrider uti I finansiella frågor hafva vi så ofta anled. Ining erinra oss hr C. A. Larssons yttrande, då ett utskott föreslog att ränterimedlen borde insättas i sparbankerna, detta är rentaf barnsligt?. Unsder samma tre månader som innestående beloppet hos ett par sparbanker nedgått med några tusen riksdaler? hafva insättningarne på depositionsräkning mot ränta uti andra bankinrättningar stigit med några hundra tusen riksdeler och riksgäldskontoret för några millioner rdr afyttrat obligationer ef sitt tillfälliga lån. Är det ej sennolikt, att den för D. A. så fasaväckande minskningen inskränkt sig till en cmflyttning? Skulle mean bedöma utsigterna för affärsverksamheten uti dess olika grenar efter en tillfällig och skenbar minskning uti sparbanksinsättningar uten sam. manhang med fluktuationerra inom andra penninginstitutioner, så blefve bedömandet follkomligen värdelöst. D. A. har ur Göteborgs-Posten med stor belåtenhet ätergifvit en artikel Pom de ekonomiska utsigterna? och uten all anledning begagnat denna till förevändning att skrifva en ingress, deruti D. A. i det kända maneret yttrar sig om ?vårt privatbankväsende och enkannerligen det af oss (D. A.) så ofta framhållna förvända sätt, hvarpå våra enskilda banker skötas?. Och vidare ?om (någonsin institutioner urartat från sin ursprungliga bestämmelse, så är det väl dessa våra penningeanstalter. Uti k. kungörelsen af den 14 Januari 1824 avgående inrättende af enskilda banker eller diskonter angifves ändamålet med dessa inrättningar vara att bereda lättare tillgångar icke allenast för handel utan äfven för näringar och jordbruk. Vi fästa oss icke vid den omständighet, att den åberopade författningen af år 1824 blifvit år 1864 upphäfd. Ändamålet med allt bankväsende är att underlätta penningrörelsen och derigenom gagna handel och alla näringar. Detta ändamål uppfylla de, och det utan att söka inbilla allmänheten att de äro välgörenhetsivrättningar, instiftade med sjelfuppoffring uteslutende till andras fördel. Det är bankinrättningarnes egen fördel som bjuder att främja handel och alla näringar. Om värlogsidkarae, deriblend vi tillerkänna första rummet ät jordbruksväringens idkare, skulle upphöra att begagna bankerna, så skulle bankväsendet i stället för att vinna utbedning, hopkrympa till en obetydiighet. Försökte de enskilda bankerpa att inskränka sin affärsverksamhet till hvad man förstår med en handelsbankX, skulle det stora flertalet inom år och dag nödgas upphöra. Vihafva med officiella siffror styrkt, att de enskilda bankerna ha utestående mer än femtio (50) millioner rdr mot inteckningesäkerhet i fast egendom och räntebärande obligationer. Deita allt hindrar icke D. A. att gånger försäkra sina läsare att ni icke hafva den ringaste nytta af bankerna utan endast handeln och konsumenterna. D. A. är i denna fråga af samma Ååsigt, som färjemennen Stapleton i Jacob Ärlig, Satt man bara harolägenhet afett höra, då deremot stt göra sig döf medför många fördelar?, Att D. A. jemväl lider af någon blindhet kan man märka på den orständighet, att den af D. A. återgifna Göteborgs artikeln klandrar Cden besynnerliga bestämmelsen i vär finanelagstiftning, som binder kapitelet vid en låg ränta då det utlånas mot ioteckningssäkerhet i fastighett, Den författaren påyrkar tydligen sit räntefoten äf. ven för fastighetsinteckningar bör utgöra föremål för det fria aftalet, hvilket knappast rer vara D. A:s mening, som deremot ofta förklarat räntens frigifvande såsom ett brott mot den gäldenär i allmänbet och skuld l: satte jordbrukare isynnerhet tillkommande Slänerätt eller rätt att förfoga öfver andras penningkapital mot tvifvelaktig säkerhet och billig ränta. Sådant är i all sin enkelhet D. Å:s program, som står i uppenbar strid mot Göteborgsartikeln, hvilken väl ådarslägger en skef uppfattning om produktionens främjande genom understöd, men deremot bland olägenheterna för produktionen upptager tatt en ogiltig lagbestämmelse binder det (penningkepitel som utlånes) vid en viss procent. Det tänkvärda förhållande, att penningtillgången obestridligen är god och icke lestomindre klagan spörjes öfver en dålig pennvingställning och tröga liqvider, borde föranleda till något bemödande att utröna orsakerna till ett så beklagligt förhållande, särdeles sedan det visat sig att anklagelserna mot landets penninginstitutioner i detta afseende äro alldeles obefogade, emedan de cke kunnat stödjas på nägra bes ämda uppsifter, utan endast beledsagats af de vaniga fraserna om Sorättfärdighetis, Kvinningsyetvad och Sbankintresse. Månne det icke ir temligen troligt att, när räntan är jemörelsevis låg och penningtillgången god, pankerna äro hugade att välvilligt emottaga reepektive lånsökande. Det förefaller oss å naturligt att så måste vara, och vunnen erfarenhet har bestyrkt, att under omstänligheter eådana som dessa bankstyrelserna iro mindre nogräknsade i afseende på eäkereten, än de borde vara. Om dessa förutältningar ej kunna bestridas, så torde man sunna göra sig ex temligen klar föreställning om de lånsökandes kredit och beskafenheten af de erbjudna säkerheter, hvilka inder nuvarande förhållanden ej blifva of vankstyrelserna godkända. Det är ingen uimän olycka, om det blifvit svårare än örr att lefva på vigilans, om bankstyrel! erna gifva företräde åt papper, som repreentera affärer och säkerheter, som i bänlelso af behof äro realisabla, och om de enkilda kapitalegande föredraga sådon placeing, som tillföreäkrar dem punktlig återvetalning. AWt detta har, oaktadt en briställig krediilagstiftning, kraftigt medverkat ill ordning i p:nnoingaffärer. om här föres öfver bristande Den klagan, tillfälle att rhålla län, är lika stor i Frankrike, aktadt räntan der är två procent och penvingtillgången öfrerflödande. De tröga lilviderna bevisa ett utborgningssystemet erhållit en utsträckning, som snart måste nedföra sitt eget korrektiv. Krediten sen liksom allt annat godt missbrukas och att lev här blifvit missbrukad i afseense på utempande af varor på obestämda betalvingsider, ken icke bestridas, lika litet som nåson handlande eller väringsidkare ken i ängden u härda med et: sådant kreditbruk. Dei kan hända att man för någon tid nödas åergå till den tyrgte formen af konant David Intilldore sällara huann:t höttea i d t NO Pm