Aftonbladet – 14 september 1867, sida 3

a M e Pp t 8 e t OO OO ke ff PR ot l arbetet en: produkt af sä mycken talang och tids historiska drama, ovilkorligt är ett det Ikonungarnes, kopsulervas, decemvirernas : kelt icke tillfredsställbar, med mindre än att tidningen till sitt förfogande eger ett belt kollegium af specialister. Det ryktbara arbete, åt hvilket vi nu sent omsider egna en mera utförd anmälan, kräfver såsom få andra till recensent sin specialist; men då ingen sådan för tillfället står oss till buds, lemna vi hved vi kunas, en exposå uten kritik, åtminstone ingen af enskildheter. Arbetet bar, om man vill vara sträng, en tendens, och tendens ör, som bekant, lika mycket döden för historien, som för konsten. Den kejserlige författaren säger till och med (företalet, sid. VII) rent ut, att hans arbetes mål är att bevisa, att då Försynen uppväcker sådane män som Cesar, Öarl den Store och Napoleon, sker det för att visa folken den väg, de böra följa, med inseglet af deras snille beteckna en ny gera och på några få år fullborda århundradens arbete?. Då Napoleon säger detta, är han emellertid bona fide — hans egen historia vittnar om hans euvergieka tro på hans egen migsion — Napoleon I, Cesar (och Carl den Store, efter han nämnes med) äro verkligen för honom Guds utkorade; hvad man må säga om denna förutsättning, -så är den upprigtigt menad, om antagandet lär falskt, är, synes det, den en:agande lik: väl dermed: personsigt sann. För öfrigt är! fullkomligt -mält lärdom, att det tröts sitt nu vidrörde grundfel, och oberoende deraf, att det till författare har bufvudfiguren i vår märkvärdigaste historiska arbete, som i vära dagar utkommit. i Europa. Å Ceesars historia föregåe af en lång inled-; ning, i hvilken författaren berättar det huf: vudsakligaste af Rome historia före Ceesar, och tribunernag historie; -?Under samhällenag uppkorost är det republikernas chefer, li som dana institutionerna; men sederviera är det institutionernas, som danz republikert nan chefer. Denna sats af Mouteequieu ls utgör förfetterens ingångsspråk; den första! delen deraf skall bevisas af konupgarnes hii mori, den andra uf. Roms historia underlt konsulerna. f Öfvergången från konungadömet till arilj; stokratismens period förklarar förf. medl1i den fatalistiska uppfattviog af historien, som lt är honom egen. ?Konuvgarne förjagas från s Rom. De försvinna, emedan de uppfylltt sin bestämmelse. Det finnes, skulle manjg kunna säga, i den moraliska, såväl som il den fysiska verldsordningen, en högsta lag, c som anvisar åt institwtionerna, såväl som dc åt individerna, em af ödet bestämd gräns, ll betecknad af slutet på deras gegnelighet.? !1 Konungatnes fördrifvande berodde eljest påle en sammansvärjning af aristokratien, som, lr genom Tarqviniernas dynastiska planer be-lr röfvad tillfälle att, såsom förut, tillsättalk konungar ef sitt eget parti, genom konsuls-1r värdigheten vann utsigt till en annan, om g 5 E ( 8 t 8 8 d 8 E d e fi också kortvarigare, makt åt sina medlemmar. Att denna aristokrati i vära 200 års tid bibehöll sig vid makten, förklaras ej allenast ur dess egna öfverlägsenhet, utan äfven af det andra ståndets ställniog, som bade att kämpa mot rikedomen hos de gamla slägterna, mot deras djupt ned i tidernva rotade företrädesrättigheter och mot presternas inflytande, innan det kunde få deltaga i samhällets styrande. Vackert heter det (Bok. 1, k. 2, sid. 33): Patricierna innehade under lång tid ensamme de civila, militäriska och presterliga embetena, och då dessa till största delen voro årliga, så fanns Tf det i senaten koappt någon medlem, somin icke: hade beklädt dem, så att denna för t samling bestod af män, bildade i stridernan på Forum, så väl som på slagfäliet, vande vid förvaltningens svårigheter, korteligen,n genom en mödosamt förvärfvad erfarenhetla värdige att dela-republikens-ärenden.-— De h voro icke såsom i vårt moderna. samhällelo fördelade i afundsjuka och täflände specia-Id liteter; man såg icke der krigaren förakta fc den civile, den rättslärde eller talaren skilja Ik sig från handlingens man eller presten:isosc lera sig från alla. Men med utvecklingen h mäste specialiteterna komma; att de icke lr fannos i Rom, vittnar om ett samhälle, som 01 ännu är i görningen. Det nästan ahsoluta r oberoendet i utöfningen af hvarje myndighet?, heter det strax nedanföre, bidrog äf-m ven till förmågornas utveckliog. Nu för ti-gi den hafva våra konstitutionella vanor upp. jfö ställt misstroendet emot makten såsom grund-!ni sats; i Rom var det förtroendet. I våralS moderna samhällen är innehafvaren al bvil-si ken myndighet som helst ailiid tillbakahålä len af mäktiga band: han lyder en mnogajet bestämd lag, en småaktig förordning eilerör en förman. Romaren deremot, öfverlemnad endast åt sin egen ansvarighet, kände sig k fri från allt tvåog; han befallde som herre h inom sferen af sin embetsbefattning. Mot-m vigten -mot detta oberoende var embetsut-Pi 5fningens ko.ta varaktighet och den åt en-pe hvar gifna rättigheten, att anklaga hvarje pc embetsman vid hans afgåog från sit em-lri bete?. Med konsulernas oberoende var det vi emellertid icke rätt helt, då den ena af dem pe kunde motsätta gig den andra. Vidare delsvi hade adeln stärdigt stridigheter inom sig,m som icke blefvo utan inverkan på valen af embetspersoner, och, i sammanhang dermed, på de valdes ställning; dels förde plebe-lon jerna mot den en författningestrid, som långsamt, utan några revolutioner, men fullständigt underminerade den och jess ursprungligt oqvalda rätt ti!l statens embeten. Helt säkert gjordes under denna författningsstrid at embetet ofta ganska surt för dess innehaf-sii vare, äfven medan han förvaltade det. — Förf. tager äfven här, till förklaring af plebejernas seger, ödet till hjelp. Makten må-on ste stanna hos patricierna, så länge de vi-lgå sade sig värdige densammå, och man måste erkänna det, att utan deras ståndaktiga iramhäriande i samma politik, utan dennall upphöjahet i syppuukter, utan denna all-fu varsamma och oböjliga dygd, som utgöroc aristokratiens utmärkande karakter, skulle jge den romerska civilisationens verk icke full-st bordas.? stå Efter en sammanträngd öfversigt öfver de Ita srig, i hvilka romarne vunno Latium, Sam!?I niternas land och Tarent, lemnar författa-fu ren en intressant och högeligen undervisan-de de bild af Medelhafsländernas välstånd före delso Puniska krigen (4:de kan.). Genom handeln kr nade oerhörda rikedomar och betydlig makt sh