Aftonbladet – 13 september 1867, sida 2

STOCKHOLM den 13 Sept. Nöden i Norrland. Underrättelser från de nordligaste delarne af vårt land gifva vid handen, att nöden derstädes under instundande vinter kommer att bli ojemförligt svårare än den någonsin förut varit, om icke mått och steg i tid vidtagas, för att söka afvärja den. Förhoppningarne, att en god skörd denna höst skulle bidraga till att utjemna missförhållandena, ha blifvit alldeles gäckade genom de tidigt ioträffade frostnätterna. Ur ett bref från Haparanda af den 3 Sept. meddela vi följande: ?Hösten är kommen och hvilken höst! Under sommaren gladde vi oss alla, då vi sågo åkrarne bära gröda och säden skjuta ax. Vi öfverlemnade oss åt detljufva hoppet om eh rundlig skörd; vi fortforo att hoppas, tills vi en vacker morgon vaknade och sågo potatisstjelkarne bortfrusna. Så långt man har underrättelser häromkring har irosten rasat eller rättare smugit omkring som en lönmördare i vatten. Jar — säger folket med dystert lugn — ?nog få mänga dö i vinter.? Ja, döden väntar oss alla, förr eller sednare, och vi få med resignation tänka derpå, men perspektivet, att en mängd menniskor skola dö af svält, är. onekligen något hemskt.? Från Umeå skrifves till oss under den 8 dennes: ?Nöden inom Westerbotiens län synes blifva för den stundande vintern af den mest hotande beskaffenhet. Länsstyrelsen har redan till K. M:t ingått med ansökni.g om erhållande af statsbidrag för uppköp af spanmål och mjöl ); men staten kan icke lemna så mycket eom behöfves; den enskilda välgörenheten måste anropas om skyndsam mellankomst i stor skala, om icke tuseutal af menniskor under vinterns lopp skola svälta ibjäl. På enskild väg har länsstyrelsen hos regeringen hört sig för, huruvida regeringen skulle hafva någonting att erinra vid, att konungens befallningshafrande utfärdade en uppmaning till allmänheten i mellersta och södra Sverge att genom insamling af spanmål eller penningar komma Westerbottningarne till hjelp, men erhållit det svar, att konungens befallningshafvande ej borde vädja till allmänheten.? Vi tro oss veta, att Westerbottens läns i dessa dagar sammanträdande landsting torde komma att på redan vid första sammanträdet gjord framställning besluta en uppmaning till allmänheten att med spanmål och penningar bispringa länets nödställda invånare; men dä hvarje dag som går är dyrbar, för såvidt man skall kunna hinna få tillräckligt spanmål ditupp, innan en möjligen tidigt inträffande vinter lägger hinder i vägen, ha vi ej velat underlåta att utan afvaktan af denna uppmaning fästa allmänhetens allvarliga uppmärksamhet på förhållandet. Må man icke dröja med hvad man vill och kan göra tills det upprörande budskapet når oss om hopar af menniskor, som omkommit af hunger; det är då för sent att bjelpa. Utan tvifvel finnes det i de mellersta och södra delarne af vårt land mången landtman, som med tacksamhet mot Försynen, som låtit honom få berga in en oförderfvad skörd, gerna skulle vilja afstå något deraf till gagn för de nödlidande inorden, om han endast visste, huru detta utan svårighet skulle låta sig göra. Må derföre i hvarje landskap bilda sig en undsättningskomitå, som mottager bidrag både i penningar och spanmål och sätter sig i beröring, med den komite, som bildat sig i Stockholm, bestående af grosshandlarne Godenius och P. Wikström samt stadsmäklaren Hierz6el. Det synes oss som kunde anledning vara att begära hos regeringen, att dylik undsättningsspanmål under tiilbörlig kontroll af offentlig myndighet kunde kostnadsfritt få försändas från orterne till den Stockholmska komitena, för att sedermera genom dess försorg transporteras till Westeroch Norrbotten, der spanmälen sedermera genom vederbörandes försorg borde utlemnas till de behöfvande. Önskligast vore om detta kunde ske på sådant sätt, att man beredde dem tillfälle till arbetsförtjenst. ) Ett telegram infördt å annat ställe i bladet upplyser att regeringen för sagde ändamål lemnat ett anslag af 180,000 rdr. Red.