Aftonbladet – 13 september 1867, sida 2

De båda unga männen väntade ett par minuter och tycktes taga för afgjordt att Catherine skulle följa med dem tillbaka. Är ni rädd för våra cigarrer?? sade Butler, då han såg att hon tvekade. ?Nej, visst icke! Det var...7 Hon afbröt sig, rodnade och gick skyndsamt några steg emot dem. Hvad skall mrs Butler säga, tänkte hon, och i nästa sekund fruktade hon att de skulle giesa hennes tanke, derföre följde hon dem. Hvad skulle mrs Butler säga? Hvad sade hon väl, då hon såg dessa tre komma upp på den sandade gården muntert samtalande, under det de än stannade och sågo sig omkring, än gingo sakta framåt. Catherines öde afgjordes, liksom många andras, af en slump. Ofta ge vi sjelfva signal åt ödet. Catherine höll en ros i handen; hon lät den falla till marken och Dick böjde sig ned och tog upp den åt hemne — det var signalen. Ingen hörde den afkunnas, men den lilla guvernantens dom var från detta ögonblick fälld. Mrs Butler och hennes svägerska stodo på terrassen framför byggningen. De hade tröttnat vid bullret derinne, ty barnen dansade i salongen, en spansk dans, som de kallade det, och Geargina spelade dansmusik. Ljudet deraf nådde terrassen, men blott tillräckligt starkt för att ännu mera upphöja lugnet och mildheten i luften. Solen var nära sin nedgång, skuggorna smögo sig så långa utmed kullarnes sidor, medan solljuset stilla belyste det lägre liggande landskapet. De två som stodo på terrassen betraktade de tre som kommo ölver gården och talade om en af dem. Miss George glömmer alldeles hvem hon är och nppför sig högst besynnerligt?, sade mrs Bufler. ?I morgon skall detta emel