Aftonbladet – 12 september 1867, sida 3

Svensk sång i Paris. De, som icke haft tillfälle utt få höra Upsaliensarnes såog, gå nu att höra de 4 så kallade Blekingska sångerskorna, systrarna Grönberg, som uppträda hvarje afton på den förnämliga teaiern Gymnase, De ha klokt försiått att begagos sig af det bifall Upsalastudenterna röst och ha äfven lätit pressepa representanter få tillräcklig kännedom om deras vistelse i Paris och om deras uppträdande, som sker i Blekiogska drägter. Det är obegripligt, huru deras tarfliga sång kan framkalla så mycket bifall och buru franska kritici kunna inbilia sig att de allehanda stumpar, som de sjunga, utgöra prof på den äkta svenska folksången. I sin musikaliska revy uti Journal des Debats skrifver E. Reyer: Programmet till den fest, som skulle ega rum på operan, har blifvit betydligt afknappadt, och af så många tillkännagifna sånger och visor, hymner och dansmelodier (äfven en stor fantasi af Liszt skulle utförss af hr Hartvigson), återstodo endast de sånger, som sjöngos af studenterna från Upsala akademi. En mer kompetent penna än min har under min frånvaro berättat om dessa nordiska sångares framgång och den poetiska karakteren i de sånger, de föredrogo, Jag har icke hört studenterna från Upsala universitet, men jag befinner mig ännu i den förtrollning, hvari jag försatts af de fyra för flera aftnar för theåtre Gymnase engagerade systrarne Frida, Nanvi, Ingeborg och Demine Grönbergs rena och melodiska röster. Systrarne Grönberg äro simpla och okonstlade landtflickor, födda i byn Blekinge; när jag frågade dem, hvem som lärt dem musik, svarade de ordagrannt: Vi äro elever af naturen.? Hos oss göra naturens elever i allmänhet sin läromästare icke så mycken heder. De stycken, som tycktes falla publiken mest i smaken, kallas Songarfanan (le chant du drapeau), Fustolansong (chant patriotique) och När valsens ljud, en inspiration full af friskhet och originalitet. Systrarne Grönberg erinrade mig om fyra unga flickor, hvilka också sjöngo sitt lands sånger i byn Brulissau i kantonen Appenzell. Jag hörde dem med utomordentligt stort nöje, och man kom långt bort ifrån för att höra deras melodiösa sånger; men de voro icke elever af naturen; de hade tagit lektioner af sin kyrkoherde.? I teaterrevyen uti Le Nord förekommer foljande bit om Upsalastudenterna: PBistlidne lördag läto ändtligen studenterna från Upsala höra sig. Efter tre ekter af Trubaduren gick ridån upp och visade oss den skantinvaviska skaran, uppställd i god ordning omkring sin chef hr Oskar Arpi. Alla dessa unge män voro svartklädda med hvita halsdukar och höllo i handen sin eleganta hvita mössa med rödt foder, prydd med en gyllene lyra. Deras blygsamma och distingue:ade sätt intog genast till de:as fördel. De rättfärdigade det ansecnde, de åtnjuta i sitt fädernesland och i norra Tyskland. Dessa 96 rösters ensemble är beundransvärd; basarne äro djupa; tenorerna sjunga skärare än de flesta af våra, hvilket icke gör dålig effekt i körmusiken. Man måste äfven bekänna, att det svenska spräket är mycket behagligt; det är icke späckadt med konsonanter såsom det tyska; det har nästan lika stor rikedom på vokaler som italienskan; följektligen är också sången full af klara och örat smekande välljud. De körer, som Upsalastudenterna sjöngo, tillhöra alla en nationel repertoire; de ha en mycket egen karakter, än patriotisk, än segoartad. Hymnen till fäderneslandet: ?Hör oss, Sveal? är mycket vacker. En annan liten liflig