Aftonbladet – 12 september 1867, sida 2

Försynen begick ett stort misstag, då hon gaf en ung flicka ett hjerta — ett hjerta, färdigt att älska, att beundra, att vara tacksamt och lyckligt för ett ord, för eit intet. Och om Försynen begick ett ännu större misstag och gjorde tjenare af samma slags lera som andra menniskor och tillät dem att för något enda ögonblick i lifvet glömma deras rätta plats, så var mrs Butler fast besluten att rätta detta misstag och, om miss George råkade förgäta sin plats, genast påminna henne derom. Men under dessa korta lyckans stunder, vågade lilla Catherine trotsa hennes maktspråk. Hon glömde verkligen hvem hon var, och i ejelfva verket kunde hon ju ej förhindra kinderna att rodna varmare och sina ögon att lysa klarare än alla andra kinder och ögon i sällskapet. Henne3 ungdom, hennes skönhet, hennes ljufva barnslighet kunde ej jagas bort och vunno genast seger. Äfven då hon ingenting sade, talade hennes utseende ett språk, som ingen kunde missförstå. Om hon hade varit en af mrs Butlers egna döttrar, skulle denna stränga fru med ömmaste moderliga deltagande betraktat så mycken oskyldig födda och lycka; men för miss George hade on ingen känsla, utom af missnöje och oro. Det var också hårdt för den stackars modren att stå och se på, huru hennes egen, väl uppfostrade, riktigt hvardagliga Georgina, alldeles förbisågs och glömdes för denna blyga, tafatta, mörkögda, lilla varelse, med sina runda kinder, der rodnaden oupphörligt kom och gick. Mrs Butler kunde ej undgå att se huru alla tyckte om att tala vid henne. Charles Butler, Holland (Holland hade riktigt förlorat sitt hjerta hos den lilla guvernanten), Dick, och till och med Beamish — alla föredrogo henne framför Georgina. Men också kunde det omöj