Aftonbladet – 10 september 1867, sida 2

TLaU Alven CM AOLHUPpDIEA IfOT HUnlacb. De unga sångarne sianna ej vid denna seger... den blir ej deres försämsta, ej den sista. Hvad de hädanefter hofva att sträva till ör en seger inom veteuskapens leder. Många :f de namn, som nu utmärkts inom sängen, skola sederm-:ra utmärka sig inom etaten, vetenskapen och den offentliga undervisningen. Det är med tanken fästad härpå (sade talaren) han ville utbringa ett lefve för Upsala studentsången! Väldiga hurrarop åtföljde detta tal, hvilket på ett värdigt sätt tolkade Stockholms och hela Sverges känslor för Upsalasångarne. Efter faptarerna uppstämde Stockholmssångarae, bland hvilka man såg ett stort antal af kungliga teaterns artister, under hr Dentes anförande, Stå stark, du ljusets riddarvakt?. i Från öfra verandan spelades Björneborgs. marschen af musikkåren, hvarefter d:r Myhrberg, en af pariserfararne, besteg tribunen och å Upsalaså garnes vägnar tackade för den skål grefve Hamilton utbragt. Under dessa veckor — sade talaren — har Upsalasången rönt så många bevis på sympati, att han ej nog värdigt kunde tacka. Det värdigsete vore dock att till tacksamhet utbringa en skål för fosterlandet och den fosterländska sängen. Denna sång bade ej förr vågat sig ut i striden; men detta hade nu skett, och den hade dervid vunnit segerpalmen. Men sångarne sjelfva mäste vara ödmjuka. Det var ej deras förtjenst, utan den svenska sångens, den från hjertat gående sängens, med sina än gla a än ömma uttryck, dessa onämnbara uttryck, som vi ärft från våra mödrar och som vi ville lemna i arf åt våra barn. Talaren önskade derföre utbringa ett lefve? för våra toners vagga, våra sängers hemvist, för vårt älskade fosterland. Deita tal, liksom grefve Hamiltons, mottogs med ett jubel, som länge fortfor och som sannolikt ännu längre fortsatts, om icke Upsalasångarne uppsiämt Jag vet ett land?, en af Otto Lindblads utmärkta kompositioner, hvilken åhördes under djup andakt och efterföljdes ef starka applåder, just som ekläreringen i trädgården började sprida sitt sken öfver den talrika fölkmängden ceh lifvade äfven de utanför Hasselbacken församlade. — De elektriska solar, som lyste från byggnadens båda sidotorn, kastade sitt skimmer vidt omkring. Sedan musikkåren spelat ännu ett stycke, beträddes tribunen af dr Harald Wieselgren, hvilzeni en iiflig humoristisk improvisation utbragte en skål för dr Arpi. En festsom denna sade talaren, förenar ungdom och ålderdom, gör de gamla unga på nytt och och ger åt de unga en sådan tillförsigt att de drista taga tfll ordet tillsammans med de äldre. Talaren erinrade om det gamla ordspråket, att anföraren vinner icke ensam slaget, utan de djupa leder vinna det ät honom; men detta ordspråk ville talaren för ögonblicket vända om — de djupa leder vinna icke slaget, om anföraren ej är med. Detta har man sett ett prof på just i dr Aspis ovanliga förmåga. Icke är det något nytt, det är visserligen sannt ... men vi glädjas deråt, hvarje gång vi höra det upprepas, liksom barnen glädjas, hvarje gäng de höra samma saga berättas. Nog hafva vi vetat förut, att dr Arpi är en utmärkt sånganförare. — Det vissie vi redan för 15 år sedan. Vi hafva redan för länge sedan hört talas om att dr Arpi är ?den vrede Achilles?, vär han anför sången; vi hafva hört ofta berättas om den 7s, den !16, den 132 takt, som synes på hans axelryckningar, att ej tala om ljudringarne från ?Oscar Are pis pinne?. Dr Arpi hade också, liksom de gamla barderna, vetat förvärfva sig konungegunst. De gamla konuvgarne gåfvo skänker, det göra de nya också. Om skänkernas natur förändrat sig, äro de dock lika deruti, att man bär dem på sig. Så var det också med den skänk dr Arpi denna dag mottagit af sin konung. Nescit occasum står det på denna skänk, och dr Arpi vet ej heller af någon nedergång. Talaren tackade dr Arpi för hvad han gjort för Upsala-sången och derigenom för hela svenska sången. Skålen dracks under ändlöst jubel. Under dundrande applåder, som tycktes aldrig vilja sluta, besteg du Arpi tribunen och tackade för skålen. Om det är ljuft, sade hr Arpi, att finna erkännande för hvad man verkat, kände han till fullo denna tillfredsställeise. Men han kunde ej taga åt sig ensam detta erkännande. Han hade ej gjort annat än hvad pligten fordrade, och illa skulle han hafva uppfattat vigten af sin plats, om han ej såväl hemma, som i utalndet gjort hvad på honom ankommit. Derefter afsjöng Upsalakören ?Brudefeerden i Hardanger?, som efter de väldigaste applåder möste gilvas da capo. General Hazelius besteg derpå tribunen och utbragte en skål för Heeffners minne. Den förste talaren för aftonen, sade general Hazelius, hade sagt, att Upsalasången vore en nationalskatt. En sådan skatt är ej stundens skapelse, utan fordrar förberedelse och en rot, att väsa upp ifrån. Upsalasången är ej ett barn af gårdagen. Talaren frågade de höga tenorerna och de djupa basarne om Upsalasången födts med dem (nej, nej!) — Nej, den var ett godt arf från försvunna tider. I ären icke, sade talaren, stiftare af Upsalasången, utan frambärare af dess toner. För 50 år sedan lefde i Upsala en man som konstnärligt ordnade Upsalasängen. Talaren ville, ehuru ej sjelf sångare, fästa sig vid detta minne. Han hade i sin upgdom med förtjusning lyssnat till ?Wikingasäten?, ?Låt dina portar upp? och så mänga andra af Heeffners melodier. Andra generationer hade sedan marscherat i Upsala efter dessa sånger, och alla hade fröjdats åt dem. Hvad vore väl derföre mera på sin plats än att vid ett tillfälle, sådant som detta, utbrioga en skål för Upsalasångens stiftare — Heffners minne? Upsalakören uppstämde derefter Heeffners Wikingasäten?. . Omedelbart derpå uppträdde notarien : Tammelin i tribunen och deklamerade följande verser: Der gick ett spörjsmål nyss i Svea land Af echot repadt upp från strand till strand: Skall uti ?verldens stad vår ynghngsskara, Den kära ungdomen från Odins lund, Som med det sköna trädt i fast förbund, Det skönas rätt och Scandiens namn försvara? Månnr vid den täflans strid, som försiggår, Med sina toners makt hon folken slår Och väcker upp ur dvalan fädrens minnen